SÖKNING




Ainolas trädgårds- och gårdsområden


Ainolas trädgård och odlingar var under de första åren ett livsvillkor för den skuldsatta familjen. Ända till början av 1910-talet måste man röja odlingsareal i Kielomäkis aldunge på tomtens sydvästra del (se även Ainolas jordområden). "Jag gräftade och skyfflade i all oändlighet. Ibland grät jag och sedan började jag gräfta igen", berättade Aino Sibelius senare. Kroppsarbete var för Aino Sibelius i harmoni med hennes tolstojanism. Kompositören nöjde sig med att njuta av arbetets resultat.

På sommaren 1905 blommade på Ainola en ensam ärtbänk nära potatislandet. Följande år testade Aino Sibelius redan tretton olika äppelsorter vid sidan om röda och vita vinbär och planterade syrener och blommor allt från rosor. Det utvidgade grönsakslandet gav till och med tomater.

Den jordlott som skaffats år 1912 (se Ainolas jordområden) omfattade ett tio meter brett och över hundra meter långt område av nästan färdig åker, varför den egentliga nyodlingen avslutades. Beträffande matvaror var Ainola slutligen avsevärt självförsörjande, och inte heller lagringen av skörden medförde problem tack vare den goda jordkällaren. En mera omfattande konservering startades år 1917, när man köpte en Rex-kittel med glasburkar och tillbehör på A. A. Nymans affär på Malm.

Familjens ekonomiska situation underlättades väsentligt under slutet av 1920-talet. I början av år 1927 var Sibelius redan en skuldfri man. Skötseln av grönsakslanden var för Aino Sibelius inte mera av nöden påkallad - det blev en terapi. Hon berättade för en vän:

När jag på våren sår fröna i jorden, så begraver jag samtidigt mina sorger där. Plantorna reser sig ur mulljorden, men sorgerna blir kvar i jorden.

Odlingsarealen med sina jordgubbs- och rotfruktsland samt drivbänkar utvidgades med åren så att den omfattade hela tomtens sydvästra hörn, från växthuset bakom bastun ända till den nuvarande tennisplanen som fanns på den nuvarande servicebyggnadens plats. Vissa av Ainolas produkter fanns det mer än tillräckligt för eget behov. Aino Sibelius' vid utställningar belönade äpplen, liksom svarta vinbär, fick såväl släkt som vänner njuta av.

Jean och Aino Sibelius samt Ruth-dotterns son Erkki Virkkunen

Under kriget på 1940-talet var Aino Sibelius grönsaksland igen en väsentlig hjälp för familjen, och "döttrarna återvände ofta till Helsingfors med fulla korgar", som Sibelius sekreterare Santeri Levas har skrivit. Levas beskrev trädgården år 1945 på följande sätt: "Rosor, liljor och violer blommar, där var det förut växte alar och viden. Längre ner mognar på sommaren jordgubbar och hallon. Om hösten är bänkarna och drivbänkarna fulla av saftiga gurkor och röda tomater, potatis för att inte tala om andra rotfrukter."

Aino Sibelius var med fog stolt över sitt grönsaksland. 1947 berättade hon om sitt intresse för journalisten E. Michael Salzer. "Detta grönsaksland höll oss vid liv under kriget och ännu idag lever vi av dess gåvor. Jag är naturligtvis mycket stolt över att Jean nuförtiden äter grönsaker och frukter bara från mitt grönsaksland."

Finlands livsmedelssituation underlättades på 1950-talet, och när Aino Sibelius åldrades minskade trädgårdsskötseln sakta. En gräsplan täcker nuförtiden de tidigare potatis- och grönsakslanden.
Under slutet av 1990-talet återställde Ainola-stiftelsen blomsterträdgården framför huset, och på sommaren kan rosor och andra arter skådas på de ursprungliga platserna som Aino Sibelius planerat. 
Ainolas berömda äppelträd blommar fortfarande om våren nära graven, på den soligaste delen av tomten.