Kompositörer, musiker

Leevi Madetoja (1887-1947)

Leevi Madetoja var en av sin tids populäraste finska kompositörer efter Jean Sibelius. Han studerade under ledning av Sibelius 1908-1910. Madetojas hågkomst berättar om den första resan till en kompositionslektion i Ainola.

"Jag behövde inte gå länge, förrän en reslig mänsklig gestalt som jag redan på långt avstånd kunde identifiera som min blivande lärare uppenbarade sig framför mig. "Jag var rädd att ni inte skulle känna till vägen och därför kom jag emot Er", sade han och tryckte min hand mycket vänligt. Trots att jag troligtvis inte kunde besvara denna älskvärdhet med tillbörlig artighet - det var jag för blyg för och för besatt av den nervspänning som berodde på vårt första möte - störde detta inte stämningen. Vi kom inomhus. Snart är diskussionen i full gång. I all min klumpighet blir jag snart upptänd och känner hur den spirituella och sympatiska atmosfären lockar fram sköna tankar och kärlek till allt skönt Sedan börjar lektionen.
'Jag är en dålig lärare', sade mästaren som sina första ord, när jag visade för honom en fuga med 5 stämmor som jag totat ihop, när jag kom till min första lektion. Dålig lärare! Ja, vem är dålig och vem är bra lärare? Det torde i de flesta fall beror på i vilken mån det uppstår växelverkan mellan läraren och eleven. Och jag måste säga att jag blev mycket rikare redan under det första korta besöket hos min mästare. Ingen undervisning i snävt pedagogisk bemärkelse. Bara korta, träffande anmärkningar. I den fuga som jag gjort höll vi oss inte länge; vi började tala om allmänna musikalisk-estetiska frågor. Ett gott och alltid riktigt råd kommer jag ännu ihåg från denna lektion: 'Inga döda noter! Varje not måste leva!' Kan man ge någon bättre instruktion för en musikstuderande?
En annan väsentlig sida i Sibelius ledning var det att han sporrade eleven att anstränga sina krafter. 'Man måste kasta sig i vattnet för att lära sig simma!' Man skall inte vara rädd för uppgiftens svårighet; ta itu med det friskt och modigt bara! Jag erinrar mig de många vinterkvällarna, då jag fylld av helig entusiasm och stora planer stegade från Sibelius bostad längs Träskända landsväg till stationen, fast besluten att 'lära mig simma'."

Erik Bergman (f. 1911)

Erik Bergman en av Finlands mest uppskattade kompositörer. Han var professor i komposition vid Sibelius-Akademin under åren 1963-1976. I sin hågkomst berättar Bergman om ett möte på Ainola på 1940-talet.

"Jussi Jalas ringde till mig och sade att mästaren hörde min konsert i radion och skulle vilja träffa mig. Jag undrade, hur jag hade gjort mig förtjänt av en sådan ära. Jag minns inte vilken av mina 1940-tals konserter det var frågan om, men i varje fall kunde jag besöka Ainola.
Sibelius sade genast när vi möttes att han var så glad över träffa mig. Han sade sig ha hört att finländska kompositörer arbetar i skuggan av Sibelius. 'Nu märker jag att det finns en, som inte vill och inte behöver vara i min skugga', sade han. Det var en sån där två timmars visit. Han bjöd på kaffe och konjak. Jag märkte nog att händerna darrade mycket.
Han visste i vilken riktning jag som kompositör var på väg och berättade hur han som ung varit intresserad av den nya musiken och Schönberg - om detta säger ju Tawaststjernas bok just ingenting - och han verkade vara mycket glad över att något nytt kommer till i det här landet.
Jag mötte honom aldrig mera, men han hälsade ofta genom Jussi Jalas efter att ha läst mina artiklar och hört min musik i radion."

Einar Englund (1916-1999)

Einar Englund var en av sin tids mest uppskattade finländska kompositörer. Englunds hågkomst berättar om ett möte på Ainola på sommaren 1941.

"Det var sluten ordning, det var detta bestyr med ner upp, ner upp Jag såg en vårdat klädd gentleman vid ängskanten. Han stannade för att se och log under sin bredbrättade hatt. "Det är ju Sibelius", blixtrade det till i mitt huvud.
Vapenrocken gjorde mig dumdristig: jag tänkte att en soldat är inte rädd för någonting. Jag beslöt att besöka Ainola, för min lärare hade berättat att Sibelius hade hört min pianokvintett i radion.
Följande morgon steg jag in genom Ainolas port som en objuden gäst. Jag blev förvånad, när jag hörde en schlager av Georg Malmstén från köksfönstret. Tjänarinnan lyssnade på musik där. Jag framförde mitt ärende till henne. Det gick fem minuter, och jag tänkte att detta inte kan lyckas. Men sedan öppnades dörren bakom mig, och jag såg en robust man, med ett litet men monumentalt huvud och till min förvåning en vit skäggstubb. Han väntade på barberaren.
Mycket vänligt sade han att 'nååh, är det Englund som är där'. Vi gick till det bortersta rummet, och han bjöd på en cigarr. Med det började en diskussion som varade i en och en halv timme.
Jag ställde en massa idiotiska frågor som roade honom mycket. Som att måste en kompositör dricka mycket, hjälper det. Han svarade att han inte komponerat när han varit berusad. Under tsartiden hötte han och sina vänner visserligen näven i fickan och höjde skålar på Kämp för den kommande friheten. Och det var enligt honom uppror.
Sedan frågade jag om en kompositör borde vara gift. Han sade att om ni har hittat en människa som är redo att dela sitt liv med er, så är det en stor sak. Att han nog försvarade äktenskapet, även om hans egen äktenskap kanske ibland hade varit nära upplösning.
Vi talade mycket om kriget, och han beklagade sig över att han var för gammal för att delta i striderna. Jag tänkte genast att jaså, krigspropagandan har smittats på Sibelius.
Om hans musik talade vi inte. Jag visste att åttonde symfonin var en svår sak. Samtalet gled in på min pianokvintett. Sibelius hade tyckt om den, även om den var för fullproppad. Jag nedvärderade verket och sade att det är ett ungdomens sturm und drang-verk. Sibelius blev nästan arg. Han sade: "Så bör det vara, annars skulle den inte vara någonting, nedvärdera inte, det kommer alltid att vara ert viktigaste verk från denna period!"
Sedan tittade han mig stint i ögonen, och sade: "Jag ser att ni ännu kommer att bli en förträfflig kompositör."
Den blicken följde mig i kriget. Jag var rädd att mina talanger skulle bli oanvända och drömmar ouppfyllda. Samtidigt visste jag att det var min plikt att göra detsamma som andra. I kriget var alla utom dårarna rädda."

Joonas Kokkonen (1921-1996)

Akademiker Joonas Kokkonen var en av det sena 1900-talets mest uppskattade finländska kompositörer. Hans hågkomst berättar om ett möte på Ainola efter FRK:s eftermiddagskonsert i Träskända år 1952. Den unge Kokkonen hade uppträtt i konserten som pianist.

"Eva Paloheimo sade att nu är det nog på tiden att magistern träffar pappa.
Ainola var på promenadavstånd, så vi tog genvägen genom åkrarna. Det sades att bara Eva Paloheimo vågade hämta gäster till Ainola utan att de blivit bjudna. Detta var naturligtvis en oförglömlig upplevelse för en ung musiker. Sibelius kom nerför trapporna: en massiv gestalt. Vi blev bjudna på kaffe, bakelser och konjak.
Jag lade märke till att Sibelius konjaksglas var mycket större än de andras. Det hälldes inte desto mera i den. När glaset var stort, och han lyfte det med båda händerna, spilldes inte drycken trots händernas darrning.
Sibelius mycket om sin barndom såsom äldre människor brukar göra. Han berättade hur han hade lyssnat när hans mor spelade liggande mellan pianostolen och pianot. Han hade sett på trasmattans färger och förenat vissa färger med vissa tonarter. Sibelius hade ju absolut gehör liksom jag.
Om Mozart talade han också. När jag sade att jag kanske skulle resa till Salzburg för att studera, beklagade han sig över att han, en stor beundrare av Mozarts musik, aldrig hade besökt Salzburg.
Jag återvände till Helsingfors litet snurrig i huvudet. Det grämer mig mycket att jag inte skrev upp diskussionen. Det är så mycket som jag har glömt. Men stämningen minns jag, och cigarrdoften…"

Einojuhani Rautavaara (s. 1928)

Einojuhani Rautavaara är en av Finlands mest kända kompositörer, vars musik blev ännu populärare på 1990-talet tack vare lyckade skivinspelningar. År 1955 rekommenderade Jean Sibelius ett stipendium till Förenta staterna för Rautavaara. Rautavaara besökte Ainola flera gånger under åren 1955-1957.

"Jag var med när sovjetmusikernas och -kompositörernas förbund överlämnade honom en mäktig hög av skinnbundna sovjetpartitur till ackompanjemang av tal. Jean Sibelius stod i mitten av sin timrade sal, med ryggen mot det stora bordet, ett monument igen, men med en viss försiktig stelhet i minen, där man genom masken av gott uppförande, genom dess springor tydligt kunde ana den aversion som rådde innanför. Det var det första årtiondet efter krigets slut. Samma mask kan man se i bilderna av Mannerheim på hans födelsedag, när Hitler överraskande kom på visit.
Senare fick jag tillfälle att tacka för resan och besöka Ainola även som HSO:s biträdande intendents Veikko Helasvuos vikarie [Helasvuo var HSO:s bibliotekarie] skjutsande konstnärer till Ainola. Jag skjutsade dit åtminstone Emil Telmányi som spelade Bachs Chaconne för Sibelius med barockstråk. Sibelius var uppenbart rörd och sade att framförandet hade skänkt honom stor glädje. 
Efter detta var konversationen allt livligare, till och med så att värden ringde på klockan och bad hämta mera kaffe och konjak. Kontrollen bakom kulisserna fungerade ändå och ingenting hämtades mera -- för mycket var för mycket för en nittioåring. 
Under samma besök började Sibelius berätta anekdoter om sig själv som om en tredje person. Välkänd var anekdoten om hur han en gång sagt att fåglarna var de bästa sångarna. Sedan hade kråkan kraxat till och Sibelius hade sagt att där är sedan den där kritikern.
Men jag kände "kalla kårar utefter ryggraden". Denne man som för att roa sina gäster behöver historier som han utan tvekan även själv har hört och läst någonstans, knappast utan att ens försöka komma ihåg om något sådant någonsin verkligen har sagts eller inträffat - och det spelar naturligtvis inte heller någon roll; anekdoter berättas därför att det finns någon som man kan berätta dem om, inte därför att de verkligen skulle ha skett - denna man är inte riktigt en levande människa mera. Hans biografi är folklore, hans privatliv folkdiktning, hans arbete nationell egendom. I snart tjugo år har han varit sitt eget monument, på heltid, utan att göra något annat. (Eller kan det vara så, kan det ändå vara så att jag ser en liten ironisk glimt i dessa ögon som iakttar vår hövliga reaktion…) 
Nu måste han väl veta att vi kände till alla dessa berättelser. Kanske han bara spelade oss ett spratt. I hans ställe hade jag nog roat mig på gästernas bekostnad!"

Marian Anderson (1902-1993)

Den amerikanska alten Marian Anderson var en av sin tids legendariska sångerskor. Hon besökte Ainola 1933.

"Före vår avfärd till Ainola blev vi tillsagda att vi fick stanna i en halv timme hos Sibelius som då var cirka 70 [67] år gammal. Under den tiden skulle jag hinna sjunga flera sånger, och sedan skulle vi dricka kaffe.
Sibelius och hans anhöriga hälsade oss varmt. Till min överraskning var han inte så lång som jag hade förmodat på grund av bilderna, men med sitt robusta huvud och sina breda axlar påminde han om en granitskulptur.
Jag sjöng en av hans sånger vars text var på tyska - Im Wald ein Mädchen singt - Norden och många andra. När jag slutat, stegade han till mig, slog armarna runt mig och omfamnade mig ömt. "Mitt tak är för lågt för er", utbrast han och ropade sedan till sin hustru med hög röst: - Inget kaffe, utan champagne.
Kostis [pianisten Kosti Vehanens] ansikte lyste och jag fick knappt ett ord ur munnen. Vi dröjde en mycket längre tid på Ainola än den halva timme som hade utlovats. Medan Kosti fungerade som tolk diskuterade vi om Sibelius sånger. Sibelius själv satte sig vid flygeln för att förtydliga vissa punkter. Vid avskedet glödde i mig en vällust över att ha fått träffa en så stor man. Dessutom var jag inspirerad av att jag hade kunnat komma in i sådana sånger som Norden. Det kändes precis som om en slöja hade ryckts bort från mina ögon. Alltid när jag sjöng Sibelius sånger efter detta, anade jag instinktivt hur en ny förståelse förde mig närmare dem."

Isaac Stern (1920-2001)

Den amerikanske violinisten Isaac Stern var Sibelius-veckans solist 1951 och uppträdde för kompositören på Ainola.

"Min goda vän Roger Lindberg körde mig till Ainola, men jag vågade inte ta in violinen. Dörren öppnades av en stor gestalt som hade ett massivt huvud. Vi talade närmast franska, eftersom jag inte kunde tyska, och Sibelius inte talade så mycket engelska. Han frågade var min violin var, så jag hämtade den från bilen.
När jag stämde violinen satte sig Sibelius framför flygeln och bad mig spela sin konsert. Själv spelade han piano och bölade de stämmor som han inte hann spela. Ibland ledde han som kapellmästare en osynlig orkester. Hans färdigheter i pianospel var dugliga.
Jag spelade igenom konserten, och Sibelius sade att han gillade mina tempon och fraseringar. Han sade sig vara mycket irriterad av vissa violinisters skivinspelningar. Han bekräftade min egen syn på konserten. Enligt honom måste den spelas i stor stil.
Mycket annat minns jag inte av besöket, för hans personlighet fyllde hela rummet." 

Eugene Ormandy (1899-1985)

Eugene Ormandy var en av sin tids mest berömda kapellmästare. Han var överkapellmästare för Philadelphias orkester under åren 1938-1980.

"I juni 1955 hade jag den äran att presentera Philadelphias orkester för mästerkompositören Jean Sibelius. (...) Detta hade varit min önskan under de många år, när vi hade spelat hans musik och när jag själv hade fått privilegiet att dirigera hans musik på den årligen återkommande Sibelius-festivalen: jag ville att min orkester, som var i så nära kontakt med hans musik, också skulle komma nära Sibelius som människa.
När jag såg hur mina kolleger gick uppför den av björkar skuggade långa stig som ledde till hans isolerade villa i Träskända, kunde jag se att regnet ingalunda hade dämpat deras entusiasm. Samtidigt kom jag ihåg min första egna visit hos den store mästaren och de känslor som jag upplevde då. Det var 1951, efter att jag dirigerat flera konserter på de första internationella Sibelius-veckorna. Jag visste mycket bra vad mina kolleger upplevde när Sibelius kom ut på verandan för att hälsa på dem. Han gick med stadiga steg och höll huvudet högt. När man får vara ansikte mot ansikte med en sann manifestation av det geniala, när man får vara på plats med en människa som med sin musik talar till världen, vet man att man har upplevt något mycket sällsynt och oförglömligt (...)
En diskussion med honom begränsade sig bara sällan till musiken. Han höll sitt finger på världens puls även om han frivilligt hade valt isoleringen. Han var förvånansvärt skarp i många av sina musikaliska och även andra analyser. Han var också helt ärlig ifråga om sin egen musik. Han ägde många skivinspelningar av sina symfonier och tondikter, till vilka han lyssnade skarpt och kritiskt. Hans kritik gällde både tolkningar och själva kompositionerna."

Yehudi Menuhin (1916-1999)

Den amerikanske violinisten Yehudi Menuhin var en av 1900-talets berömdaste musiker. Han träffade Sibelius när han var Sibelius-veckans gästsolist i Helsingfors 1955.

"Jag hade tur, för då var han inte full.
Jag förstod att han drack mycket, men när vi möttes var han nykter och mycket vänlig och gästfri. Det var en vacker dag med höstfärgning och vi satt på verandan. Han var en gemytlig åldring som var tillfreds med sig själv.
Jag hajade till när han frågade vem som var århundradets största kompositör. Han hade ju själv också ett visst berättigande till titeln, och det hade varit ohövligt att nämna någon annan. Till all lycka hjälpte han mig ur knipan och sade att han ansåg att århundradets största kompositör var Bartók. Det gladde mig, för jag hade känt Bartók och jag uppskattar honom väldigt mycket."