Sibelius
kamp med den åttonde symfonin är legendarisk. Den varade i åratal
och slutade uppenbarligen med ”den stora uppbränningen” på Ainola
då han, senast år 1945, förstörde antingen en långt framskriden
skiss eller möjligtvis till och med ett helt fullbordat verk
Kampen
började i början av februari 1928, då kompositören reste till
Berlin för att komponera ”nya verk”, uppenbarligen sin åttonde
symfoni. "Mitt verk blir underbart. Det tycks bara ta så
länge att färdigställa det. Men det är ju ingenting som brådskar",
skrev han till sin hustru.
Samtidigt
funderade Aino Sibelius på den förändring som skett i kompositörens
karaktär. ”Det har säkert gjort honom gott att få lite omväxling.
Han är nuförtiden nästan alltid hemma och reser mycket sällan
till stan. Han har blivit en verklig eremit. Tänk, Janne, som
förr var så sällskaplig”, skrev Aino.
I
en tidningsintervju på sommaren ansåg Sibelius hurtigt att hans
utveckling inte ännu var avslutad. En tid funderade han på tenoren
Wäinö Solas förslag om att komponera en symfoni som skulle skildra
Imatras berömda fors, men den lovade kompositionsbeställningen
hördes aldrig av. Sibelius fortsatte kompositionsarbetet med
den åttonde symfonin. "Jag arbetar med ett nytt verk som
skall skickas till Amerika. Det tar ännu tid. Men nog blir det
bra", skrev han till sin syster den 7 september. Under
hela året färdigställdes bara det lilla körverket Siltavahti.
Under
år 1929 avvisade Sibelius lugnt lönsamma anbud om uppträdanden.
När Sibelius inte begav sig ut i världen, ville musikskribenterna
träffa honom i Finland. Till exempel tog han emot Cecil Gray,
som senare skrev en inflytelserik bok om hans symfonier. ”Den
finländska gästfriheten är en överväldigande upplevelse”, mindes
Gray. ”Luncher smälte obemärkt samman med middagar och middagar
med luncher.”
Under
år 1929 komponerade Sibelius ännu opus 115 för violin och piano,
de fem skisserna i opus 114 för piano samt en svit för violin
och orkester. Han planerade att sviten skulle få opusnummer
117 men beslöt till slut att låta bli att publicera den, när
den första förläggaren inte passade på tillfället. Sviten publicerades
först på 1980-talet. Det här var det sista året då han erbjöd
förläggarna flera nya verk.
Sibelius
syntes allt mera sällan i offentligheten. I Lapporörelsens begynnelseskede
var han intresserad av denna rörelse som bekämpade kommunismen,
och han följde med bondetågets ankomst till Helsingfors på en
festtillställning. Senare fjärmades Sibelius från rörelsen,
som radikaliserades och började ordna våldsamma ”skjutsningar”
av inflytelserika personer som ansågs för vänstersinnade. I
Sibelius produktion är det enda tecknet för hans intresse för
dessa händelser Karelens öde för manskör och piano. Det
var det enda verket som färdigställdes år 1930.
Jean
Sibelius i Ainola på 1930-talet.
Saldot
för år 1931 blev hustruns 60-årspresent, den förtjusande, opublicerade
fyrhändiga kompositionen Rakkaalle Ainolle, samt orgelverket
Sorgmusik som komponerats till Axel Gallen-Kallelas begravning.
Dess asketiska stämning och förvånansvärt moderna uttrycksmedel
förebådade en ytterligare stilförändring.
Även
den åttonde symfonin framskred år 1931. Sibelius arbetade på
den i Berlin i maj och var väl upplagd för arbete. "Symfonin
framskrider med stora steg", skrev han. Arbetsformen avbröts
av sjukdom, som läkarna diagnostiserade som "lungpleurit".
I experimentellt syfte sprutade Professor Zuelzer medicinen
Eutoton i Sibelius, som hamnade nära dödens portar. När medicinexperimentet
avbröts, blev kompositören frisk, men inspirationen för tonsättandet
hade slocknat.
I
mitten av juni återvände Sibelius hem från sin sista utlandsresa.
Den åttonde symfonin var fortfarande på hälft, men i augusti
skrev kompositören till Serge Koussevitzky att han trodde att
verket skulle bli färdigt till sommaren 1932. Mot slutet av
året verkade verket också framskrida bra. "Jag skriver
på min åttonde symfoni och är full av ungdom. Hur skall man
förklara det här?" uttryckte Sibelius sin förtjusning den
18 december. I januari 1932 sände Sibelius emellertid Koussevitzky
det dåliga beskedet: "Ingen symfoni under denna säsong.”
Serge Koussevitzky (1874-1951).
Den
intressanta korrespondensen mellan kompositören och kapellmästaren
fortsatte. På sommaren 1932 måste symfonin ha varit mycket nära
att bli färdigt, för Sibelius skrev i början av juni till Koussevitzky
att han hoppades att denne kunde dirigera verket i slutet av
oktober! I juli meddelade han för kapellmästaren att det inte
är säkert att verket blir färdigt till oktober, "ty det
har kommit allehanda avbrott i mitt arbete".
Samma
sommar skedde det vaktombyte i Helsingfors stadsorkester. Robert
Kajanus hade lämnat sin befattning den 28 maj efter att ha dirigerat
orkesterns 50-årsjubileumskonsert. Till efterträdare valdes
Kajanus ärkefiende, den 60-årige Georg Schnéevoigt.
Den
bittre Kajanus lämnade sin orkester i sista minuten: ett par
månader senare orsakade benproblemet redan förfärliga plågor
och hindrade honom i praktiken från att röra sig. Med sina så
gott som sista krafter for han i juni till London för att med
London Symphony Orchestra spela in Tapiola, femte symfonin,
Pohjolas dotter, orkestersviten Belsazars gästabud
och tredje symfonin. Kajanus hade gjort världshistoriens första
inspelningar av Sibelius symfonier bara ett par år tidigare,
i maj 1930. Då hade man spelat in första och andra symfonin
samt Karelia-sviten.
Naturligtvis
rönte skivinspelningarna stor uppmärksamhet, och även Sibelius
var relativt nöjd med dem. "När jag talar om dessa skivor
måste jag nämna att K. (liksom även Toscanini) när han dirigerar
dem har mest följt de tempon som jag gett", meddelade Sibelius
senare.
Han
hade ingenting emot Schnéevoigt heller. Schnéevoigt ringde till
honom lite före presskonferensen i början av höstsäsongen 1932,
och Sibelius lovade kapellmästaren den åttonde symfonins urpremiär
i Finland redan till vårsäsongen 1933. Han påminde samtidigt
om, att urpremiären hade lovats åt Koussevitzky i Boston och
Europas urpremiär åt Basil Cameron och The Royal Philharmonic
Society i London.
Verket
torde ha varit så gott som färdigt i oktober, då Sibelius skrev
till Koussevitzky att han skulle försöka skicka åtminstone det
handskrivna partituret till december eller det tryckta materialet
ett par månader senare.
I
november 1932 dirigerade Koussevitzky Tapiola i Boston
och konserten blev en strålande succé. Han började även sin
konsertserie som omfattade alla Sibelius symfonier. Han hade
förhoppningar om att kröna serien på våren 1933 med den åttonde
symfonins urpremiär. I december smuttade den snart 67-årige
kompositören på konjak med Schnéevoigt och berättade om sin
symfoni. ”Du vet inte hur genial den är”, skröt Sibelius.
Den
17 januari 1933 överraskade Sibelius emellertid Koussevitzky
på ett tråkigt sätt: "Jag beklagar omöjligt den här säsongen.”
Den
ena tidsfristen efter den andra hade svikit. Symfonin, som borde
ha blivit färdig till hösten, var nu så halvfärdig att kompositören
inte trodde att den skulle bli färdig ens till maj! Hade kompositionsplanen
helt ändrats? Hade Sibelius refuserat stora delar av symfonin?
Sibelius
gav inte upp. En dagboksanteckning från den 4 maj berättar att
kompositionsarbetet gått bra. "Det är som om jag skulle
ha kommit hem. I min konst. Jag arbetar med I delen, dvs. jag
smider på det. Jag tar allt på ett annat sätt, djupare. En zigenare
hos mig. Romantiskt.” Åtminstone symfonins första sats skulle
alltså genomgå en formförändring.
På
sommaren 1933 var Sibelius fortfarande full av tillit. Han berättade
för reportern Bob Davis att den åttonde symfonin var så gott
som färdig. ”Den blir en bekännelse över hela min existens -
om sextioåtta år. Den blir säkert min sista. Åtta symfonier
och hundra sånger. Det får räcka”, funderade Sibelius.
Ett
kvitto bekräftar att den åttonde symfonin redan på sommaren
var färdig att renskrivas. I början av september sände Sibelius'
renskrivare Paul Voigt nämligen 23 partitursidor av den åttonde
symfonin till Sibelius, som uttryckte sin belåtenhet och skrev:
"I slutet skall det stå en fermat. Largot fortsätter direkt.
Hela verket skall bli ungefär åtta gånger det här."
Sibelius
fortsatte sin kamp för att fullborda den åttonde symfonin, men
i och med detta år blev det slut med optimistiska utlåtanden
till offentligheten om att symfonin snabbt skulle bli färdig.