Jean Sibelius startade sin dirigentkarriär vid nästan 26 års ålder år 1891 då han redan hade några år bakom sig som kompositör. Han var redan ganska bra insatt i orkestrarnas sätt att arbeta efter att ha spelat som violinist och till och med som konsertmästare i elev- och amatörorkestrar. Erfarenheten var till hjälp, när hans vän Robert Kajanus uppmuntrade Sibelius att dirigera E-duruvertyren och Balettscenen den 24 november.

"Det var härligt att dirigera. Jag var inte alls nervös. Jag kände mig huvudet längre", skrev Sibelius till sin vän Adolf Paul. "Bara inte kompositionerna var sådant skit", tillade han självkritiskt.

Enligt Päivälehtis kritiker Oskar Merikanto verkade kompositören dock nervös.
"Vi förundrar oss över hur allt detta har skapats av denne unge man som anspråkslöst står på dirigentens plats och litet nervöst för taktpinnen", skrev Merikanto.

Den följande utmaningen var större: på våren 1892 fick Sibelius färdig den över en timme långa Kullervo för baryton, mezzo, manskör och orkester. Han repeterade och dirigerade själv sina kompositionskonserter, och detta gick inte utan svårigheter.

"Ja, jag kommer aldrig att glömma den första orkesterrepetitionen då orkestermedlemmarna vek sig dubbla av skratt när jag sjungit det första recitativet", har Kullervos solist Emmy Achté berättat.

De finska körmedlemmarna fick Sibelius dock med sig redan vid repetitionerna på ett sätt som bara är karakteristiskt för den borne kapellmästaren. ”Ögonen lyste! Det torde ha varit den inspirationens eld som skalderna talar om”, mindes Jukka Rautio som sjöng med i kören. ”Under repetitionerna vann han fullkomligt vårt förtroende. Alla våra tvivel skingrades.”

Sibelius nervositet kommer också fram i skildringarna av urpremiären. ”Blek var han. Och när taktpinnen gick upp gjorde dess spets extra rörelser varav man kan konkludera att karlens hjärta bultade i det snabbaste prestissimo-tempot. Man blev nästan rädd för hur det skall gå här. Den rädslan var emellertid onödig. Och snart försvann den också, både vad dirigenten och sångarna gäller”, berättade Rautio.

År 1892 var Sibelius ännu oerfaren som kapellmästare. Bland kritikerna nämnde till exempel Oskar Merikanto att kören verkade osäker och att orkestern inte var ”helt på det klara med saken.”
”Det var som ett vulkanutbrott”, beskrevs konserten av den svenskspråkiga musikstuderanden Axel Törnudd. ”De flesta tyckte att det var ett fullständigt kaos. Många ’konstkännare’ var till och med väldigt förargade.”

Sibelius' grälande med Kajanus' orkester fortsatte nästan genom hela 1890-talet. I februari 1893 dirigerade han sitt nya orkesterverk En Saga. Redan under repetitionerna tyckte en del av musikerna att verket var lika obegripligt som Kullervo och föreslog att det skulle kasseras. Det här gick Kajanus inte med på, och verket spelades den 16 februari. Enligt Merikanto visade de stora ovationerna tydligt ”att man hade njutit av stycket och att man alltså så småningom börjat förstå Sibelius musik". Observationen kan ha varit förhastad.

Genast i mars 1893 dirigerade Sibelius Kullervo till och med tre gånger. Det blev en katastrof. Enligt Uusi Suometar hade orkestern spelat likgiltigt och utan att förstå verkets innehåll. Enligt Aftonbladet var verket ”långt, monotont och tröttsamt”. Också enligt Merikanto gjorde orkestern småfel och kören verkade osäker. Den deprimerade Sibelius dirigerade verket aldrig mera och tillät inte heller andra att dirigera ens delar av det i flera decennier.

Det följande större kraftprovet var i november 1893, då han dirigerade Karelia-musiken till historiska tablåer under usla förhållanden. ”På den tiden darrade Sibelius som ett asplöv när han dirigerade sina egna kompositioner, jag tror att det inte berodde på rädsla utan på lättförståelig upphetsning och spänning”, berättade körledaren Ernst Lampén om uruppförandet. Sorlet fyllde salen och det fanns bara en handfull egentliga lyssnare i det bortersta hörnet.

Orkesterns och kritikernas motstånd irriterade naturligtvis Sibelius, och det är möjligt att kompositören var en mycket ilsken kapellmästare på 1890-talet. ”Jag fruktade den vresige "Sibba" efter att han hade kört ut från repetitionen en fin dam som hade vågat skratta till - bara litet”, berättade sångerskan Aino Ackté om repetitionerna för promotionskantaten våren 1894.

Orkesterns motstånd fortsatte ännu i april 1896 då Sibelius repeterade sin Lemminkäinen-svit. ”Då var även orkestern i en så oerhörd opposition att det var nära att repetitionerna slog slint”, mindes kompositörens hustru Aino Sibelius. ”Jag vågade inte ens gå och följa dem utan grät utanför dörren i universitetets korridor. Till sist störtade min man ut grön i ansiktet av ilska och upprördhet.

Uruppförandet fick brokiga recensioner. Man ansåg ändå att Sibelius fick fram "rika klang" som kapellmästare och kompositör. "Det var som om varje instrument tredubblades av underbara ljudvågor som man aldrig hört förut”, berömde Aina Slöör som var en gammal vän till familjen.

Med året 1896 sammanfaller även två bakslag i Sibelius kapellmästarkarriär. Uruppförandet av Kröningskantaten misslyckades den 2 november på grund av en musikers berusningstillstånd. Enligt Oskar Merikanto blev även urpremiären av den korta operan Jungfru i tornet ”tämligen virrig”. De fåtaliga föreställningarna i november 1896 blev faktiskt Sibelius enda försök som operakapellmästare.

Dessa motgångar togs upp när Sibelius var nära att ta musiklärartjänsten vid universitetet framför näsan på Robert Kajanus. Sibelius valdes till tjänsten, men Kajanus skrev en besvärsskrift där han påminde om misslyckandet med Kröningskantaten och Sibelius brister som kapellmästare. Till tjänsten hörde repeterandet av den Akademiska orkestern, och Kajanus fick tjänsten tack vare sitt överklagande. Beslutet var inte nödvändigtvis fel. Georg von Wendt som studerat under båda ansåg Kajanus vara en mera framstående kapellmästare än Sibelius, åtminstone på 1890-talet.

”Orkestern förstod inte alltid vad Sibelius var ute efter när han dirigerade", bedömde von Wendt. "Det beror delvis på det att han alltid stördes av en viss nervositet. Kajanus kunde bättre förmedla kompositörens tankar till sina musiker och hans förmåga att få musiken att ljuda i salen så som Sibelius uppenbarligen hade hört den i sitt sinne var tidvis verkligen fenomenal. Jag anser att Kajanus står i en klass för sig som uttolkare av Sibelius' symfonier.”

Det nästa viktiga provet var den förnyade versionen av Lemminkäinen-sviten den 1 november 1897. Merikanto berömde verket, men en annan viktig kritiker, den svenskspråkige Karl Flodin skällde ut musiken och kallade den för ”patologisk”. Konserten blev ändå en fullkomlig publikframgång, och det ser ut som om motståndet från Kajanus' orkester upphörde med dessa konserter. När Sibelius dirigerade sin scenmusik Kung Kristian II beundrade man honom redan inte bara som kompositör utan även som kapellmästare.

Beundran bara ökade i Finland våren 1899. I februari 1899 hade Ryssland utfärdat "Februarimanifestet" med vilket man ville inskränka storfurstendömet Finlands autonomi. På grund av manifestet blev Sibelius protestkompositör och under året skrev han till exempel Atenarnes sång, Islossningen i Uleå älv och andra protestverk. I synnerhet tack vare Atenarnes sång blev Sibelius' musik en symbol för folkets frihetslängtan.

Detta speglades redan i uruppförandet av första symfonin och Atenarnes sång den 26 april. Sibelius rykte som djärv protestkompositör gav honom alltmera auktoritet även i orkesterns ögon.

Mottagandet av musiken till Pressens dagar var en aning likgiltigare, eftersom uppmärksamheten fästes vid tablåerna på scenen. Kritikern Heikki Klemetti lovordade emellertid Sibelius färdigheter som kapellmästare. ”Jag fick mycket sådant som jag inte hört sedan dess", berömde Klemetti senare. ”Nuförtiden gör de dikten mycket mera mekanisk, i 'Historiska bilder' är tempona inte som förr, man handskas med betydande saker utan fantasi och låter de gå förbi sådär bara, i synnerhet utomlands.”

Över ett årtionde senare bearbetade Sibelius faktiskt sviten Historiska bilder I ur musiken till Pressens dagar. Scenmusikens avslutningsnummer Finland vaknar bearbetade han emellertid redan år 1899 till Finlandia som blev avgörande för hans popularitet i Finland.

Vid sekelskiftet slutade även Sibelius läroår som kapellmästare. Han var redo att presentera sig utomlands.