Jean Sibelius internationella genombrott kunde ha skett redan sommaren 1900. Då tog Robert Kajanus sin med tyska toppmusiker förstärkta orkester till en omfattande turné i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike där orkestern spelade på världsutställningen i Paris.

Sibelius var med på turnén som ”vicedirigent”, men Kajanus skötte själv alla kapellmästaruppgifterna. Första symfonin garanterade emellertid ett genombrott för Sibelius till exempel i Stockholms och Berlins kritikerkretsar. Sibelius blev inbjuden att själv dirigera sina verk på Heidelbergs musikfestspel i Tyskland sommaren 1901. I svåra förhållanden lyckades Sibelius utmärkt.

”Eftersom jag var ung och okänd, retades violaspelarna med mig och använde vanskliga fingersättningar. Jag bad en av dem om ett instrument och visade själv hur stället måste spelas. Orkesterns inställning ändrades helt och repetitionen gick utmärkt”, skrockade Sibelius senare.

”Sibelius energi och skicklighet verkade alldeles förbluffande”, lade hans vän Adolf Paul ut texten efter att kompositören dirigerat Tuonelas svan och Lemminkäinen drager hemåt. ”Orkestern lydde hans minsta vink och gav prov på ett samspel som lyfte de båda härliga tondikterna till deras fulla glans. Några små ojämnheter kunde inte undvikas men de störde inte och märktes inte", förmodade Paul.

Succén kom lagom, för Karl Fredrik Wasenius hade i samarbete med Breitkopf & Härtel låtit trycka Tuonelas svan i april och Lemminkäinen drager hemåt i maj. Nu blev det efterfrågan på partituren. Under den följande konsertsäsongen framförde Felix Weingartner dessa verk i Berlin, och Henry Wood dirigerade den av Wasenius publicerade Kung Kristian II-musiken i London. Även andra kapellmästare tog Sibelius i sin repertoar, när man började få partitur från förläggarna.

Framgången utomlands gjorde att man började uppskatta Sibelius mera också i hemlandet. När han dirigerade sin andra symfoni den 8 mars 1902 i Helsingfors mottogs han som en nationalhjälte. Strax efter detta upplevde man urpremiären av Eldens ursprung. Körmedlemmarna har senare berättat sina roliga minnen om Sibelius som repetitör.

”Sibelius pinne pekade nedåt och repetitionen började”, mindes Sulo Wuolijoki som sjöng i kören. ”När den hade pågått ett par minuter, svängde pinnen och man hörde Sibelius' strängt förebrående röst: ’Ciss, ciss, ciss,’ -- samtidigt pekade han en del av orkestern med sin pinne, lyfte pinnen upp igen och sade ’biss’.
Igen fortsatte repetitionen för en stund tills mästarens pinne (som man egentligen borde kalla för marskalksstaven) gjorde de ovannämnda gesterna, den här gången mot den motsatta sidan av orkestern, som genast tystnade i likhet med oss andra konstnärer, och ur mästarens mun kom en otålig morrning: 'Fiss, fiss, fiss', - ni kan gissa att vi gjorde vårt bästa.”

Tenoren Wäinö Sola som sjöng i kören beskrev samma repetitioner på ett helt annat sätt. ”På repetitionerna uttryckte han sina önskningar på ett ungefärligt sätt som gjorde att alla genast blev spända. Han ville inte skrutinera saker som en skolmästare utan ställde var och en inför en konstnärlig uppgift som man måste vara beredd att utföra,” påstod Sola. Alltså, kanske sade Sibelius också någonting annat än ciss och biss på repetitionerna.

Det utomordentliga kapellmästaråret slutade i Berlin i november. Där dirigerade han den förnyade versionen av En saga på inbjudan av sin vän Ferruccio Busoni. Berlinfilharmonikernas konsert gick strålande och de flesta av kritikerna berömde verket. "Jag ropades fram fem (?) gånger. Huvudsaken är att jag kan dirigera en orkester i världsklass. Och dirigera den bra! Så sade alla!" skrev han till sin hustru den 16 november.

Efter triumferna i Berlin vågade Sibelius dirigera allt oftare. Kompositören samlade pengar och dirigenterfarenhet genom att uppträda i Tammerfors och Tallinn (våren 1903), i Åbo, Vasa och Tallinn (våren 1904) och i Björneborg och Uleåborg (hösten 1904).

Januari 1905 tog honom tillbaka till Berlin dit Busoni igen hade inbjudit honom, den här gången för att dirigera andra symfonin. Sibelius' kanske ännu idag populäraste symfoni bet på kritikerna: ”en av de största skapande andarna i vårt tidevarv”, berömde Die Musik.

I december 1905 upprättades ett brohuvud i Britannien dit Granville Bantock hade inbjudit honom att dirigera sina verk. Sibelius bekantade sig med kapellmästaren Henry Wood, musikskribenten Rosa Newmarch och kritikern Ernest Newman. De blev alla förkämpar för hans musik.
Sibelius uppträdde endast i Liverpool där han dirigerade första symfonin och Finlandia. ”En stor succé. Applåderna ville inte ta slut”, skrev han förtjust till sin hustru.

År 1906 var S:t Petersburg i tur. Sibelius dirigerade urpremiären av Pohjolas dotter på Mariinskij-teatern på inbjudan av Alexander Siloti. Framgången var igen strålande. "En synnerligen begåvad och fantasifull kompositör", berömde tidningen Rusj.

Den tredje symfonin som öppnade sig svårare för samtiden blev en mera anspråkslös framgång. Sibelius dirigerade uruppförandet den 25 september 1907 och fick ett mycket bra mottagande speciellt av kritikern Karl Flodin som berömde Sibelius nya, chosefriare och mera klassiska stil. De finskspråkiga kritikerna var mera reserverade.

Katastrofen kom i S:t Petersburg i november. Där skällde pressen ut både honom och den nya symfonin. ”Jag tyckte att ’dirigeringen’ var lätt men repeteringen fruktansvärt svår att lära sig”, klagade Sibelius. I Moskva hade han i alla fall 'kontakt' med orkestern och också mottagandet var bättre.

Orkesterns storlek medförde emellertid problem. ”III symfonin passar bra för en liten orkester”, sade Sibelius ännu på 1940-talet. "Jag framförde den i Moskva med en orkester där det fanns 12 violor o.s.v., och träblåsarna blev nästan undanskymda. När jag lät trycka den, tänkte jag anteckna i noterna att det inte får vara över 50 män i orkestern. Man måste komma ihåg att antalet musiker i Kajanus orkester var vid tidpunkten exakt 50 män. Sibelius komponerade och dirigerade sina verk för en så här liten ensemble uppenbarligen ännu vid sekelskiftet.

Dirigeringsrutinen syntes vid nästa besök i London. Sibelius dirigerade sin tredje symfoni i Queen’s Hall och var ”förvånansvärt lugn" enligt kritikern på Daily News. "Den komplicerade och oerhört svåra finalen spelades på ett ypperligt sätt”, berömde kritikern.

Lugnet kan mycket väl ha berott på alkohol som Sibelius intog ansenliga mängder under dessa år. ”När jag står inför en stor orkester och har druckit en ½ champagne, dirigerar jag som en ung gud. Annars är jag nervös och osäker och allt går därefter”, hade han skrivit till sin broder Christian som var läkare.

År 1908 avlägsnades denna farliga medicin för många år från Sibelius' arsenal. På sommaren opererades han för en tumör i halsen i Berlin, och kompositören som var rädd för döden lämnade alkoholen för många år. Samtidigt började hans topperiod som kapellmästare.