I mars 1915 lyckades Sibelius resa till Göteborg trots kriget. Okeaniderna öppnade sig genast för publiken, även om fjärde symfonin ännu väckte förundran. "På den första konserten var jag nervös. Den andra dirigerade jag strålande", konstaterade Sibelius. Efter detta tvingade kriget och penningbekymmer Sibelius att stanna hemma deprimerande länge.
Som till ersättning fick Sibelius ett fantastiskt mottagande vid uruppförandet av femte symfonin på sin 50-årsdag i Helsingfors i början av december. A. O. Väisänen satt i orkestern som vanlig musiker och beundrade kompositörens yrkeskunnighet som kapellmästare:
”Hans blick gnistrade, hans starka händer erövrade orkestern som var ödmjuk inför den stora ledaren. Han dirigerade inte musikerna med mångordiga order. Med sin mäktigt klingande röst uttalade han litet hackigt sina råd. Jag minns bra hur han flera gånger uppmanade en hornblåsare: detta ställe måste spelas ädelt, inte militärt utan, förstår ni, ädelt. För musikerna öppnade denna uppmaning vägen till en inre förståelse av Sibelius motivvärld.”
Själva konserten var en gigantisk succé. ”Det fanns så mycket människor som det bara kunde rymmas i salen, alltså cirka 700 personer. Många hade ju fått stå hela natten och en stor del av dagen i kö framför biljettluckorna, utan att ändå få någonting… Under pausen och i slutet av konserten fick Pappa sammanlagt 25 kransar och 12 blomsterarrangemang och folk stod när de applåderade och praktiskt taget tjöt”, skrev kompositörens dotter Katarina.
En del av orkestermusikerna höll ändå mera av yrkeskapellmästare. ”Det syntes tydligt att dirigerandet var ett främmande område för Sibelius, ty han var ofta oerhört nervös och pladdrade på repetitionerna mycket mera än det hade varit nödvändigt”, pikade oboisten Kalle Kihl flera årtionden senare.
Följande år förklarade Sibelius dirigeringens hemligheter för den unge Bengt von Törne, som en kort tid studerade komposition under ledning av sin idol. ”Så länge som dirigenten har den strukturella helheten på det verk som han dirigerar framför ögonen, förlorar han aldrig sitt sinne för proportioner och kommer inte att ge en för stor betydelse till någon detalj, hur vacker den än skulle vara i sig själv. När denna grundtanke har blivit klar, kan uppmärksamheten koncentrera sig på olika episoder, episka, lyriska och dramatiska utan att offra helheten”, berättade von Törne att Sibelius sagt. Enligt von Törne hatade Sibelius överdrifter i tolkningarna.
Snart dirigerade Sibelius åter i Helsingfors. Erik Furuhjelm var begeistrad. ”Jean Sibelius är en alldeles utmärkt kapellmästare: han arbetar inspirerat och skickligt på konsertestraden och instruktivt i repetitionssalen. Det är en stor glädje att se honom repetera sina skapelser. Han brukar göra träffande och lärorika anmärkningar, och han har en utmärkt förmåga att trolla fram kultur och noblesse i ett framförande.” Hufvudstadsbladets Bis kritiserade emellertid kompositören som kapellmästare.
Under de följande åren måste Sibelius nöja sig med få uppträdanden. I december 1916 dirigerade han den femte symfonins förnyade version, men var inte nöjd med den heller. Brottningen med symfonin fortsatte ännu i över två år.
Situationen förbättrades först på våren 1918, efter att Finland hade blivit självständigt från Ryssland och lidit av ett blodigt inbördeskrig under ett par månader. På tröskeln till kriget komponerade Sibelius sin berömda Jägarmarsch och dirigerade den till exempel på en konsert som hölls den 20 april den vita arméns tyska bundsförvanter till ära. Detta uppträdande beseglade kompositörens öde som det borgerliga Finlands fosterländska symbol. Sibelius höjdes över all kritik i sitt hemland: den som hånade honom, hånade nu även den unga republiken.
Sibelius tränade sina kapellmästarfärdigheter genom att dirigera till exempel Okeaniderna och den andra symfonin i Helsingfors i maj 1918. Någonting hade ändå förändrats. Kompositören groggade igen både före och efter konserterna.
