Efter krigsslutet kunde Sibelius dirigera utomlands igen. På sommaren 1919 dirigerade han sin andra symfoni i Köpenhamn på Nordiska musikens dagar. Repetitionen av den gamla storfavoriten gick utan svårigheter och blev en strålande succé. ”Hans resliga gestalt böjer sig över orkestern… Hans taktpinne är en verklig Mose stav som slår vatten ur berget…När han igår stod där framför orkestern, påminde han nästan om en trollkarl som besvärjer onda och hemlighetsfulla andar. Genialiteten satte sin prägel på stämningen igår kväll”, skrev Charles Kjerulf.

I slutet av november presenterade Sibelius äntligen den tredje och slutliga versionen av femte symfonin i Helsingfors. Till och med den kräsna kompositören själv tyckte att ovationerna var ”enastående”. Äntligen var mästerverket som han brottats med i flera år färdigt.

Redan följande månad var det emellertid nära att kompositörens alkoholbruk hade orsakat en katastrof. Det var frågan om invigningen av Stenmans konstpalats, och uppenbarligen tog Sibelius inte sin lilla dirigeringsuppgift särskilt allvarligt.

”Orkestern och kören framförde en jubileumskantat som Sibelius komponerat för händelsen [Scène pastorale, som efter bearbetningar fick namnet Autrefois] och som mästaren själv dirigerade”, har Eino Krohn skrivit. ”Detta viktiga programnummer riskerade ändå att förlora sin största glans, nämligen Sibelius personliga närvaro som dirigent för orkestern och kören. En timme före evenemanget fick man nämligen veta att maestron var spårlöst försvunnen. Till all lycka fann man honom efter ett energiskt letande slutligen på Catani eller Angleterre, men han var såpass trött att det verkade omöjligt att han kunde uppträda. Gösta Stenman lyckades ändå skaffa en halv flaska champagne någonstans. När Sibelius hade ha tömt den, var han i toppform och dirigerade piggt sin kantat och till och med ett annat programnummer som orkestern spelade senare.”

Under bra dagar dirigerade han redan till och med bättre än sin vän Robert Kajanus – så tyckte åtminstone den entusiastiska körsångerskan Armi Klemetti.

”Ur körmedlemmarnas synvinkel var en god dirigent i första hand en sådan som slog takten tydligt så att man visste när t.ex. det är frågan om ett och när tre och vars tecken man kan lita på i huvudinträdet”, förklarade Klemetti.

”Allt annat kom sedan utöver detta, konstnärligheten, inspirationen och dylikt men det hade ingenting med oss att göra. Det var inte alltid lätt att följa med Kajanus ledning. Han var van med en orkester som bestod av rutinerade yrkesmusiker, men vi var alla amatörer. Kajanus hade eleganta rörelser, men de var inte exakta, utan snarare 'simmande'. Det var nog mycket lättare att följa med Schnéevoigt, likaså Sibelius, som var mycket exakt när han gav tecken för inträde och även annars lugn.”

Också Aino Sibelius tyckte om sin mans stil att dirigera. "Kajus var utmärkt i detaljerna, helt strålande i fina pianissimon, men du gör allting mycket mera 'grandiöst'", skrev Aino till sin man på 1920-talet.

Jean Sibelius som kapellmästare vid en industrimässas öppningshögtidligheter på sommaren 1920.

År 1921 besökte Sibelius Britannien för sista gången. Under den dryga månaden i februari-mars dirigerade han på flera orter. Genast i början upplevde man en triumf i Queen’s Hall i London. "Jag tycker att jag hade en strålande succé. V (femte symfonin) är ett mästerverk. Orkestern applåderade. Publiken ropade mig fram fem (?) gånger", skrev Sibelius till sin hustru.
Turnén fortsatte via Bournemouth och mindre Londonkonserter till Birmingham, där den unge Arthur C. Rankin följde noggrant med kapellmästarkompositören och skrev om sina intryck flera årtionden senare till Simon Rattle.

”När En saga närmade sig sitt slut, efter cymbalslaget, hände någonting oväntat”, mindes Rankin. ”(Appleby) Matthews rusade till Sibelius och uppenbarligen grälade med honom om att Sibelius inte sänkt tempot i slutet, som vissa kapellmästare brukar göra. Jag har hört att sådant fortfarande är ganska allmänt. Alex Cohen, orkesterns konsertmästare, höll sina fötter på kapellmästarpodiet, vilket var mycket opassande. (...) Sibelius dirigerade [tredje] symfonins långsamma sats i ungefär samma tempo som ni [Simon Rattle]. I mitt tycke är detta viktigt, eftersom detta ger rymdkänsla, vilket skulle fattas (om satsen dirigerades snabbare)."

Den 26 februari dirigerade Sibelius återigen i London, den här gången sin fjärde symfoni. ”Sibelius personliga tolkning gjorde ett djupt intryck”, konstaterade Newmarch. ”Busoni spelade på denna konsert och var även med vid repetitionerna på morgonen. Jag hade turen att sitta bredvid honom, och hans kommentarer om sin väns komposition var passionerade och entusiastiska.”

Newmarch berättade hur publiken ivrigt debatterade fjärde symfonins betydelse. Medan en berömde symfonins skönhet och önskade att verket genast skulle spelas på nytt, önskade en annan att Sibelius skulle återvända till sitt avlägsna hemland så snabbt som möjligt och glömmas bort. The Times skrev att efter fjärde symfonins final "hördes några enstaka klappningar som nätt och jämnt fyllde anständighetens krav men inte mera". Redaktören förstod emellertid att det var frågan om ett briljant verk vars "finhet ligger i dess asketism".

Sibelius dirigerade sina lättfattligare stycken ännu på två söndagskonserter och dirigerade dem däremellan i Manchester vars Free Trade Hall enligt Newmarch var ”bräddfull”. Kompositören fick ”oerhörda ovationer”.

I London uttryckte Sibelius sin förtjusning över mottagandet för Helsingin Sanomats korrespondent. ”Jag fick det intrycket att intresset för mina symfonier håller på att öka här. (…) nästa år har jag troligtvis en ny resa framför mig."

Sibelius fortsatte till Bergen i Norge, där huvudnumret var den andra symfonin. ”Man såg inga stora rörelser. Nej, han dirigerade lätt och sirligt. Med eleganta taktslag och sin resoluta vänstra hand fick han fram det som han ville”, skrev Morgenavisens kritiker förtjust. ”Orkestern följde hans minsta fingervisning. Nyanseringen präglades av exakthet och finhet."

Före sina konserter i Kristiania koncentrerade sig Sibelius på våghalsigt festande, vilket slutligen krävde sin tribut. I nuvarande Oslo gav Sibelius tre slutsålda konserter, men Aftenpostens Hjalmar Borgström konstaterade att Halvorsen och Schnéevoigt hade framfört den första symfonin bättre. Själva kompositionerna - även Okeaniderna och till och med Valse lyrique - prisades i extatiska ordalag.

På våren 1921 dirigerade Sibelius återigen på Nordiska musikens dagar, som denna gång hölls i Helsingfors. Festandet krävde sin tribut igen. Lemminkäinen drager hemåt var en del av en för lång öppningskonsert, och kritikerna förhöll sig avvisande. Vid avslutningskonserten dirigerade han enligt kritikerna ”energiskt och expressivt”, men enligt kompositören Sverre Jordan var även detta framförande litet otursdrabbat. ”Sibelius var inte till sin fördel. Han sade senare att generalrepetition och konsert samma dag var för mycket för hans nerver.”

Det ser ut som om Sibelius under dessa år blev allt missnöjdare med sin roll som kapellmästare. I november 1921 dirigerade han Nattlig ritt och soluppgång och inbillade sig att Kajanus orkester vänt sig mot honom. ”Orkestern består av två element av vilka den ena är på min sida, den andra emot mig. De som hörde till den sistnämnda gruppen var direkt oartiga, speciellt (solocellisten Ossian) Fohström. Borde jag nu smälta allt detta och låta allting vara som det är eller borde jag ingripa i saken?” undrade han i sin dagbok.

Samtidigt växte Sibelius rykte ute i världen så det knakade: förutom pionjärer som Busoni och Henry Wood dirigerade även Toscanini, Munck, Stokowski, Monteux och Hermann Scherchen hans verk. Det stressande kapellmästararbetet måste han göra bara för att minska skuldbördan.

Det följande verkligt betydande uppträdandet som kapellmästare var den sjätte symfonins urpremiär i Helsingfors den 19 februari 1923. Programmet var groteskt: i början lätta och underhållande nya småstycken som Suite caractéristique, vars ”jazz-toner” Sibelius enligt kritikern Evert Katila betonade med lättsamma och kråmande ländrörelser. Mot slutet hörde man sedan sjätte symfonin, ett synnerligen djupsinnigt och allvarligt mästerverk.

Var ländrörelserna inspirerade av alkohol? I så fall gjorde kompositören klokt i att ta med sin hustru på sin sista omfattande turné i Europa. Aino Sibelius stävjade sin mans festande, och konserterna gick bra i Stockholm. Sibelius dirigerade i staden för första gången.
”Han svängde inte med taktpinnen på vanliga dödligas vis, hans stil att dirigera uppstår inte av ståtliga gester och inställsamma rörelser; med korta och tydliga slag uttrycker han det som han har på sitt hjärta, tänder musikerna och inspirerar dem till storverk. Knappast någonsin tidigare har Konsertföreningens orkester spelat mera intensivt”, skrev William Seymer i Svenska Dagbladet..

Kompositörens hustru var förtjust. I synnerhet den andra symfonin hade varit en fullkomlig succé, och musikerna hade följt Jean till bilen och ropat "mästare, mästare". ”Janne har dirigerat alldeles storartat, allt har klingat klart och förståelsen varit stor både hos publiken och hos orkestern”, skrev Aino.

I Rom använde Sibelius den lokala kapellmästaren som repetitör och dirigerade bara generalrepetitionen och konserten själv. ”Många ställen måste tas om och hela sysslan verkade störa och irritera Sibelius; man sade om honom att han inte tyckte om att dirigera”, har den finländske Edvard Gummerus berättat om generalrepetitionen. Konserten var uppenbarligen inte Sibelius som bäst. Il Mondo klagade på programvalet och sade att konserten tröttat ut lyssnarna.

I Göteborg charmade Sibelius orkesterns musiker totalt, men gav samtidigt dödsstöten åt sin karriär som kapellmästare. Den första kvällen spelades femte och sjätte symfonin samt Pohjolas dotter. Konserten blev en fullkomlig succé, men nu började kompositören dricka trots hustruns närvaro, den långa turnén var ju nästan till ända.

”Pappa har repeterat mycket bra, är mycket lugn och hela den helsingforsiska nervositén är borta. (...) Konserten igår var storartad. Allting gick strålande och på kvällen festade man teatraliskt till sent på natten. Morgonen 9 började sedan en ny repetition. I kväll konsert. Pappa är briljant”, skrev Aino Sibelius.

Efter morgonrepetitionerna gick Sibelius ut för att trubba av sin baksmälla. Man påträffade honom först efter åtta på kvällen på en restaurang där han mumsade på ostron och drack champagne. Den berusade Sibelius släpades till konserthuset. Han kom på estraden i tid - men avbröt framförandet efter ett par takter uppenbarligen i den tron att det var frågan om en repetition. Hans hustru skämdes.
”I mina öron lät allt som ett enda kaos, jag hade liksom dödsångest”, mindes Aino Sibelius senare.

I programmet fanns igen till exempel den andra symfonin, som kompositören givetvis kunde dirigera även en aning påstruken. Ovationerna var oerhörda, och orkesterns musiker behöll ett gott minne av honom.

”Bland de moderna kompositörer som kan dirigera en orkester förtjänar Jean Sibelius utan tvekan hedersplatsen”, mindes Gustaf Gille. Gilles analys är mycket detaljerad:

”Redan innan han lyfte taktpinnen, hade vi på ett ögonblick förstått att denna inspirerande personlighet kunde dirigera en orkester. Efter ett par taktslag blev det klart för oss att framför oss inte bara fanns den borne kompositören utan även en dirigent av stora mått. Visserligen dirigerade han enbart sina egna kompositioner, men så kan man bara dirigera, om man har fått gåvan att dirigera. Sibelius för sin taktpinne med en suverän värdighet. Hans taktslag är tydligt och lättfattligt, teckenspråket exakt in i minsta detalj, så vi hade inte den minsta svårighet att förstå honom. Sällan har jag till exempel upplevt en sådan enorm nyansrikedom som när Jean Sibelius dirigerade. Han åstadkom de mest fantastiska pianissimon - så tysta att man bland publiken knappast ens märkte att orkestern spelade - tills man i nästa stund hörde ett fortissimo som fick konstens gamla helgedom att nästan knaka i fogarna. (...) Göteborgs orkester har framfört Sibelius verk före och efter hans besök Trots att orkestern alltid har haft duktiga dirigenter, förblir det ett faktum att den aldrig har kunnat tolka Sibelius kompositioner såsom det skedde under ledning av kompositören. När andra dirigenter dirigerar går många små detaljer helt förlorade, det fick vi märka när han dirigerade.”

Händelsen i Göteborg fortsatte att skapa friktion mellan makarna. Aino skrev slutligen en brevlapp till sin man på Ainola. I den konstaterade hon att hon inte mera kunde följa med Jean på kapellmästarturnéer, eftersom hon inte stod ut med att se denne dirigera berusad.

”Även om du tycker att allt då går mera briljant, är det inte så. En uppmärksam lyssnare märker nog skillnaden, och då känns det som ett brott mot dina egna dyrbara kompositioner. Jag kunde inte komma med dig till Sverige, för jag kunde inte längre stå ut med någonting liknande och jag märker att du inte längre sätter något värde på din enda riktiga väns råd”, skrev hustrun.

Aino Sibelius följde verkligen inte med kompositören till Sverige när Sibelius gjorde sin andra och sista dirigentresa till Stockholm i mars 1924. Han hade med sig Fantasia sinfonica eller den kommande sjunde symfonin, och verket fick även lovordande recensioner, även om en svensk kritiker ansåg att det inte fanns mycket att berömma i orkesterns exakthet och skärpa.

Sibelius karriär som kapellmästare närmade sig sitt slut på grund av blamagen i Göteborg. Eftersom Aino inte mera ville följa med på konserterna, kunde han inte mera dirigera regelbundet i Helsingfors. Förr eller senare skulle hustruns frånvaro ha väckt pinsam uppmärksamhet.

Ett undantag gjorde han i mars 1925 när han dirigerade sitt nya arrangemang av Morceau romantique sur un motif de M. Jacob de Julin på en fest av Mannerheims Barnskyddsförbund i Helsingfors, uppenbarligen för Mannerheims skull som han högaktade.

Utomlands kunde han ännu åka utan sin hustru: Sibelius dirigerade i Köpenhamn, Malmö och ännu en gång i Köpenhamn redan i slutet av år 1924. "Jag måste sluta dirigera, för nuförtiden måste jag överdriva för att få mina nerver att lugna sig, vilket även läkaren var väl medveten om", bekände Sibelius i sitt brev till sin hustru i oktober efter konserterna.

Efter detta var uppträdandena som kapellmästare undantag. Ännu i oktober 1926 var han i Köpenhamn för att dirigera bl.a. femte symfonin. Det lama mottagandet gjorde honom så upprörd att arrangörerna måste övertala honom att dirigera även konsertens senare hälft. Han avslutade sin egentliga dirigentkarriär med två av sina största hitar, Valse triste och Finlandia. Ännu en gång smektes han av stormiga ovationer efter ett lyckat orkesterbad.

Sibelius hade många goda skäl till att avsluta sin dirigentkarriär. 60-årsdagsgåvorna år 1925 hade nästan amorterat hans skulder, och år 1927 var han redan en skuldfri man vars förmögenhet växte snabbt. Det fanns inga skäl mera till att arbeta som dirigent, för tidens stora dirigenter dirigerade hans musik i alla fall.

”Att min konsert dirigeras av (Wilhelm) Furtwängler betyder mera än 10 egna (kompositionskonserter). Han är en alldeles underbar orkesterdirigent”, skrev Sibelius till sin hustru från Berlin 1928.

När Sibelius gav upp dirigentskapet fjärmades han emellertid också från orkesterlivets praktiska sida. I efterhand kan man konstatera att han kunde komponera stora orkesterverk bara när han ibland även själv dirigerade. Det var när han drog sig undan från det praktiska musikerarbetet som tystnaden på Ainola började.