Jean Sibelius verkar ha varit förvånansvärt bra som fostrare. I många intervjuer och anteckningar talade döttrarna om sin far som en trygg, lekfull, förstående och älskande gestalt, som i sin uppfostran framförallt betonade ärlighetens betydelse.

Mot den äldsta dottern Eva verkar han till en början ha varit strängast. När Eva övade pianospel och ville spela en komposition som hon exemplariskt lärt sig för sin far, sade Sibelius bara: "Nu har du bara kommit så långt att du kan börja studera musik på allvar."

Inte i övrigt heller kunde fadern helhjärtat stöda döttrarnas musikintresse. Han krävde nog att flickorna skall studera pianospel och Margareta fick även studera violinspel, men de fick öva bara när det inte störde faderns kompositionsarbete. Till kompositionsarbete kunde kompositören inte sporra dem. När dottern Katarina skrev en liten komposition, förstörde fadern allt genom att korrigera den utan flickans tillåtelse. Katarina resonerade att det inte mera var hennes verk - och förlorade intresset för komposition.

Om förståelsefullhet hade döttrarna många exempel. "Till Pappa kan man säga sin egen mening om allt", berättade Ruth. "Det var för honom som jag berättade om svårigheterna i mitt liv. Av honom fick jag alltid förståelse. Han kunde bli alldeles rosenrasande på oss, om han tyckte att vi hade uppfört oss ryggradslöst. Men om vi gjorde något fel, förstod han nog att en människa kan begå misstag. Om något tyngde oss, lyssnade han och hjälpte. Visst förstod ju mamma också, men jag tror att hon själv aldrig hade gjort misstag. Hon var mycket stark till sin natur och sådana människor förstår inte alltid andra, svaga."

Döttrarnas rädslor kunde fadern lugna ner suveränt. När dottern Heidi började tänka på rymdens oändlighet och blev rädd, tröstade pappa henne genom att berätta att rymden slutar i en vägg bakom vilken pappa sitter och röker på en cigarr! Även Katarina konstaterade att fadern gav en känsla av trygghet. "När pappa var hemma, fyllde han hela huset. Där rådde på något sätt en mycket trygg och angenäm atmosfär. När han var borta, hade vi barn på sätt och vis mer frihet, vi fick spela och sjunga. Men där fanns tomheten. Hans personlighet strålade överallt och han var mycket trygg."

Kompositören hade även psykologisk blick. När de trista höstdagarna gjorde flickorna deprimerade, hämtade fadern in tuppen från gården och fick barnen att tjuta av glädje när de följde med det förvirrade djurets förehavanden. Fadern berättade också roliga och spännande historier. Hans improviserade godnattsagor fortsatte som en kontinuerlig berättelse från den ena kvällen till den andra, med de påhittiga Aino och Armas som huvudpersoner.

Döttrarna straffades efter deras förseelser. När Ruth hade tjänaren att springa i onödan, stängde fadern in henne för hela dagen bakom arbetsrummet där hon skulle läsa Topelius sagor. "Jag kände mig redan förut som en oren och dålig människa, och han hämtade alla Topelius föredömliga människor för att hålla mig sällskap. De snälla barnen harmade mig så mycket att jag kunde ha rivit sönder böckerna.
Efter det har jag inte kunnat tåla Topelius", berättade Ruth i sina memoarer.

Kroppsaga var ännu landets sed, men kompositören tillgrep den sällan. Till exempel den livligaste och egensinnigaste av flickorna, dvs. Katarina, mindes att hon bara en gång fått smaka på riset.

"Det var pappa som gav det. Det skedde i övre våningens arbetsrum med linjalen ganska lätt. Men genant var det. Det var för det mesta mamma som svarade för straffmetoderna. Under trappan från matsalen fanns mammas garderob. Om man var dum, ställdes man i garderoben och dörren stängdes. Det var alldeles mörkt." Man tänkte att här dör jag nu sedan och sedan öppnar de dörren och säger: "Stackars lilla flicka." Mamma kom och frågade: ’Är du snäll nu?’ ’Nej.’ Och än en gång: ’Är du snäll?’ ’Ja.’ Sedan öppnades dörren. Sådana straffmetoder anses nuförtiden vara dåliga. Barnen får trauman och annat. Åtminstone fick inte jag några som helst trauman och ungefär på samma sätt uppfostrade jag även mina egna barn", mindes Katarina.

Fadern hann inte alltid straffa sina döttrar, för de hann göra det själva. När den rättsinniga Katarina hade lekt ända till natten med grannens barn utan lov, sade kompositören ingenting, och på morgonen gick dottern ut och rensade ogräs för att straffa sig. Fadern befriade flickan från straffet genast när han märkte detta.

Flickorna blev taktiker. Om man hade gjort illa, var det bäst att tala med pappa och inte mamma. "Mamma kunde vara mycket häftig, kunde säga ganska hårda ord. Det gjorde pappa aldrig. Han försökte alltid förstå. Han var alltid mycket lugn mot oss barn", berättade Katarina.

När de äldsta döttrarna nådde den ålder då ungdomarna börjar flirta fortsatte kompositören sin toleranta linje.

"Så här i efterhand är jag riktigt förvånad över en hur frisinnad pappa han var för oss", mindes Eva Paloheimo senare. "Man ordnande oss så många roliga saker. Danstillställningar hemma, slädfärder, skådespel och mycket annat. Och pappa spelade också dansmusik för oss. "Nog hade vi en ovanligt rolig och lycklig barndom och ungdom, det måste jag medge."

"Generellt sett kunde man kanske säga att pappa fostrade med sin egen auktoritet", sade Katarina Ilves. "Han behövde inte lägga sig i saker så mycket, men å andra sidan måste man säga att han var mycket barnkär och tillbringade alltid sin tid lekande med oss när han bara hade tid över från sitt arbete."

Av de yngsta barnen föddes Margareta 1908 och Heidi 1911. De har delvis likadana minnesbilder som de äldre syskonen.

"Jag kommer alltid ihåg den känsla av trygghet som jag upplevde när jag satt i hans famn. Vi barn hade alltid en stark känsla för hans närvaro. Det är svårt att tro, men på något sätt visste eller anade man alltid, om han var hemma eller någon annanstans, även om man inte såg honom", mindes Margareta. Å andra sidan var de yngsta döttrarna mera ensamma. Enligt Margareta hann pappa ägna sig åt sin familj "närmast vid måltiderna". "Han höll sig väldigt mycket för sig själv. Mamma å sin sida pysslade i trädgården."

"Men pappa och mamma var gulliga och först nu efteråt förstår jag hur mycket tid de offrade till mig", berättade Heidi.. "Jag tror att jag som familjens yngsta barn kanske blev bortskämd på ett annat sätt än de äldre systrarna."

Jean Sibelius inpräglade några av sina uppfostringsprinciper även i sina barnbarn och hann även bekanta sig med flera av sina barnbarnsbarn. Det som verkar ha varit viktigt var å ena sidan strävan till absolut hederlighet och å andra sidan hänsynsfullhet och tolerans.