Sibelius kunde skaffa sig ett långfristigt lån nästan alltid när han behövde ett sådant. Byggandet av Ainola ändrade dock situationen fullkomligt. Summan av Sibelius skulder blev så hög att bankerna degraderade honom till växelklassen.

Sibelius skulder 1892-1904

Bank	Uttagnings- datum	Mk	Nu- värde	skuldsaldo på uttagnings- dagen i euro
Lovisa Sparbank	27.12.1892	3 500	11 400	11 400
Farmaceuternas pensionskassa	4.5.1897	5 000	18 500	31 430
Tavastehus Sparbank	28.1.1901	6 000	20 670	49 960
Suomen Kauppapankki	24.11.1904	12 000	41 350	91 300
Privatbanken	14.12.1904	12 000	41 350	132 650

Sibelius långfristiga skulder innan bankdirektörerna insåg hur skuldsatt kompositören var. Under den tiden varierade markens värde mellan 3,00 och 3,90 nuvarande euro.

Före Ainola-tiden var det verkliga ändamålet för varje lån som Sibelius tagit klart. Redan sommaren 1891 tog Sibelius ett handlån från Lovisa Sparbank, men det förenades med ett större lån efter över ett år. I slutet av år 1892 gick Lovisalånet åt till sibelianskt leverne. Sibelius inkomster från undervisningsarbetet på musikinstitutet och orkesterskolan täckte endast det nödvändiga. År 1897 var situationen densamma. Föregående höst hade Sibelius återvänt från sin tjänsteledighet och börjat undervisningen, men hans lön gick åt till boendekostnaderna på Kaserngatan.

Betalningskvittot på årsräntan 210 mk för Lovisalånet på 3 500 mk.

Orsakerna till lånet i Tavastehus i januari 1901 var mera invecklade. Familjen Sibelius bodde då i Berlin dit den hade rest med stöd av det rejäla bidraget på 17 300 euro som Axel Carpelan skaffat. Reskassans botten började skymta. Sibelius hade troligen inte berättat för sin mecenat att över hälften av bidraget hade gått åt "att göra bordet rent i Helsingfors". Alla viktiga växlar hade blivit amorterade före resan.

Förnyelse av inteckningen i Ainola 1923.

Sibelius tog ett par lån också efter det att Ainola hade blivit färdigt. Lånet från oktober 1904 var ett inteckningslån mot Ainolas tomt. Sibelius hade inga problem att betala det på 1920-talet. Inflationen hade ätit upp lånet så att det var under 3 000 euro. De pengar som Sibelius lyfte från Privatbanken följande månad lyfte han bara därför att det nu en gång var möjligt. Med dem betalade han visserligen inte räkningar för Ainola utan gamla växlar. Vackert så, för följande år gick det inte mera att få långfristiga lån.

Sibelius fick långfristiga lån även senare, men de hade mestadels skaffats av andra. Årets 1910 räddningskampanj höjde hans kreditvärdighet i penningkretsarna för en stund. Sommaren 1911 lånade försäkringsbolaget Kullervo 16 000 mk, 47 600 nuvarande euro, till Sibelius för att han kunde amortera växlar.

Måtte Sibelius någonsin ha förstått betydelsen av kvitteringen av detta lån? I december 1926 pungade han ut de krävda pengarna 16 000 mk - nuvärde 3 900 euro - och det var en skuldfri man som kom ut ur Kullervos hus i Helsingfors!