Den nyktra tiden 1908-14

Efter halsoperationen började Aino Sibelius' "lyckligaste år" enligt vad hon senare berättade för Sibelius privatsekreterare. Sibelius hade blivit nyktrare och koncentrerade sig på arbetet och komponerade inåtvända och djupa mästerverk. Samtidigt orsakade dödsfruktan, skuldbördan och de många sjukdomarna i familjen också stress.

Under dessa år var det allvarliga hälsoproblemet reumatism mot vilken Sibelius blev tvungen att ta åtminstone en injektion i London. På detta sätt fick han sin svårt förstelnade högra arm att fungera före en viktig dirigeringsuppgift.

Sibelius tillfrisknade från reumatism på egen hand: på morgonen masserade han sin kropp med kalla, helst isiga handdukar. Reumatismsymptomen återkom inte.

Sibelius restaurangbesök blev färre och gick utan alkohol trots de gamla supbrödernas skämtande. I trakterna kring Ainola såg man kompositören ofta på till och med ganska långa dagliga vandringar. Med sin svåger Eero vandrade han också på Koli och tillbringade en vecka på havet i Porkala. På sommaren 1912 förde Sibelius också ett riktigt lantliv med sin familj i Kuhmois.

Aino Sibelius hoppades att hans mans nykterhet skulle bli bestående, men hon måste nöja sig vid sju år.