Hjärnblödning
Sibelius
dödsorsak den 20 september 1957, vid 91 års ålder.
Alkoholen
Sibelius
alkoholbruk varierade mycket under olika årtionden. De värsta
faserna som var de skadligaste för hälsan var 1902-1908 och
1920-1927. Under dessa år verkar han ha stått vid alkoholismens
brant.
Under
resten av hela sitt långa liv var han en tämligen vanlig finländsk
alkoholförbrukare: Sibelius festade tidvis ordentligt men vanligen
lät han detta inte störa sitt arbete eller sitt familjeliv.
Sibelius ansåg det vara en hederssak att aldrig komponera en
enda not i berusat tillstånd. Åtminstone i mitten av 1920-talet
kunde han däremot smutta för att stabilisera sin darrande hand,
när han höll på att renskriva en färdig komposition.
Var Sibelius då alkoholist? Uppenbarligen inte, för en alkoholist
skulle inte ha kunnat minska sin konsumtion och bli måttlighetsdrickare.
Detta lyckades emellertid Sibelius med på äldre dagar.
Vinterdepression
Sibelius
talade ganska ofta om årstidernas inverkan på sina sinnesstämningar,
och detta framgår också av dagboken. "Jag känner årstidernas
och väderlekens förändringar mycket starkt. Den mörkaste tiden
före julen, alltså just veckorna före och efter min födelsedag,
har alltid varit mycket tunga. Då orkade jag inte hänga med
i skolan och numren blev alltid sämre i slutet av höstterminen.
Snart efter julen sker en vändning. Hela livet börjar kännas
bättre", förklarade han för sin sekreterare.
För
sin svärson Jussi Jalas berättade Sibelius att vinterdepressionen
också påverkade arbetet. "På vintern då dagen är kort har
jag alltid en depressionsperiod. Jag har också konstaterat att
mina idéer föds under depressionen, medan jag kan bättre utföra
det egentliga arbetet under uppgångsperioder."
Eftersom
systern Linda led av mentala störningar, var Sibelius rädd för
att även han skulle insjukna i schizofreni eller bli manodepressiv.
Denna rädsla var emellertid onödig och kan skrivas på hypokondrins
konto.
Starr
Sibelius
behövde glasögon i början av 1920-talet, men han använde dem
inte i offentligheten. På 1940-talet berättade han i ett brev
att starren hade spridit sig i båda ögonen vilket gjorde det
besvärligt att läsa. Åtminstone med hjälpmedel kunde Sibelius
emellertid läsa i alla sina dagar. Till och med på sin sista
morgon bläddrade han i morgontidningarna.
Halstumör
En
tumör avlägsnades från Jean Sibelius hals i Berlin 1908. Det
är möjligt att cigarrökandet hade bidragit till tumörens tillkomst,
och Sibelius avstod från cigarrer och alkohol i sju år.
Då tumören inte kom på nytt, återvände Sibelius till sitt tidigare
levnadssätt från och med år 1915.
På äldre dagar undvek Sibelius att dra halsbloss, men han vägrade
sluta röka. "Alla de läkare som förbjöd mig att röka och
använda sprit är länge sedan döda. Men jag bara lever",
skröt han.
Lunginflammation
Enligt
Sibelius privatsekreterare led kompositören till och med tre
gånger av lunginflammation under de två sista decennierna. De
nya sulfamedicinerna var effektiva och sjukdomarna kunde betvingas.
Lungsäcksinflammation
Mot
detta besvär fick Sibelius en ny medicin i Berlin 1931. Medicinen
försvagade kompositören på ett alarmerande sätt. När experimentet
slutades, tillfrisknade patienten.
Tinnitus
Öronsus
och tinnitus störde Sibelius ibland så svårt att han uppsökte
öronläkare. Man förutspådde till och med att han skulle bli
döv, men rädslan visade sig vara obefogad. Hörseln i andra örat
försvagades emellertid i den mån att kompositören började ta
detta i beaktande när han placerade sina gäster.
Handskada
Sibelius
bröt sin armbåge i en olycka år 1879. Den högra armen blev litet
kortare och stelare än den vänstra, vilket försvårade violinspelet.
Hypokondri
Sibelius
skröt att han var "första klassens hypokondriker".
Konstnärens sensibilitet fick honom att överdriva de minsta
sjukdomstecknen, i synnerhet under studieåren. Sibelius egen
diagnos kan dock anses vara kryddad med humor. Däremot led kompositörens
mostrar Tekla och Julia av en verklig hypokondri.
Gallsten
(?)
Jean
Sibelius opererades för en "sten" i doktor Eders dyra
privatsjukhus på våren 1891. Efter operationen minskade de kroniska
insjuknandena, och på 1890-talet var kompositören en tämligen
frisk man.
Reumatism
Sibelius
led av reumatism vid övergången till 1910-talet. Kalla bad och
isiga handdukar hjälpte, och senare led han inte mera av sjukdomen.
Könssjukdom
(?)
Sibelius
skröt för sin vän Adolf Paul med sina verkliga eller inbillade
könssjukdomar under studieåren. Ett ängsligt brev till brodern
Christian från samma tid torde visa att kompositören var rädd
för att ha blivit ödesdigert smittad. Omnämnande av könssjukdom
i ett brev till Robert Kajanus - tillika från studieåren - kan
också ha varit effektsökeri. Sibelius bad Kajanus att dirigera
ett av sina tidiga orkesterverk, eftersom han trodde att ha
snart skulle dö på grund av sjukdomen.
Darrning
I
släkten Sibelius har händernas darrning varit ett allmänt släktfel
som förvärrats med åldern. I kompositörens fall berodde en del
av darrningen på nervsvaghet. På äldre dagar kunde han inte
ens skriva sin namnteckning, när han var nervös. Men när han
var avslappnad, kunde han producera en ståtlig namnteckning
till och med i mycket hög ålder. På Ainola använde den gamle
Sibelius tyngre bestick än vanligt på grund av darrandet och
drack sina mat- och festdrycker ur stora glas som lämnats halvfulla.
Magen
Efter
fem dagars drickande sommaren 1902 sökte Sibelius läkare och
fick höra att någonting "gått sönder" i magen. Symptomen
försvann dock snabbt.
