Maija Halonen berättade på 1930-talet om livet i konstnärskolonin vid Tusby träsk:

"Början av seklet var en riktigt härlig tid här. Det fanns inte mycket pengar, snarare tvärtom, men kamratskapet och det ömsesidiga förtroendet var underbart. Om den ena hade någonting, så hade också den andra det."

Det fanns skillnader i konstnärsfamiljernas vardagsrutiner. Pekka Halonens arbete inspirerades av bakgrundsmusik. Hustrun Maija var skicklig pianist och fick sålunda musicera dagarna i ända. Hon skickade meddelanden till en annan förträfflig musiker, Aino Sibelius: "Kom på eftermiddagskaffe och ta mycket Mozart med." Fruarna spelade både turvis och fyrhändigt på Halosenniemi. Detta passade Aino utmärkt, för Sibelius komponeringsarbete förutsatte fullständig tystnad. Också Ainolas döttrar kom och spelade med grannarna.

I fråga om livsmedel var konstnärshemmen beaktansvärt självförsörjande. Varje hushåll hade sitt eget rot- och grönsaksland vars plöjning sysselsatte Aholas häst Pekka. Rensningen vållade inga problem, för familjerna var överhopade med barn som kunde hjälpa. Man till och med tävlade litet i skötseln av grönsaksländerna. Suviranta hade de bästa potatisarna, Halosenniemi rabarber och Ainola äpplen. Tomatplantor anskaffades centraliserat med samköp till Ainola och Halosenniemi. Också annars blomstrade samarbetet. Aino Sibelius undervisade Soldans Nisse, medan familjens dotter Katarina gick i skola på Suviranta och gav privatlektioner på Halosenniemi.

Förutom det vardagliga umgänget höll Tusby konstnärskoloni även traditionella möten. Under julen samlades man på Ahola, på juldagen på Ainola och på annandag på Suviranta, sedan följde fester både på Halosenniemi och på Kallio-Kuninkala. Slädfärden under fastlagen var populär hos ungdomen. Även valborgsfirandet vid sandgropen i Tomasböle var en tradition. Man marscherade dit i stora skaror med god vägkost och kokredskap. Även de vuxna kände sig unga igen och tände på att spela ett urgammalt savolaxiskt koppspel under ledning av Pekka Halonen. Förutom de traditionella festerna fyllde familjernas föräldrar emellanåt jämna år, det var bröllop, silverbröllop och barnkalas. I kolonin fanns det många orsaker att festa.

Venny Soldan-Brofeldt organiserade teaterföreställningar på Ahola. Hon verkade som regissör, maskör och dekoratör. Skådespelare var både egna och grannarnas barn och några vuxna. "Lässcenen ur Sju bröder" var en pangsuccé liksom Juhani Ahos "Marjamatti Metsolassa" som var en dramatisering av en svenska barnsaga. Teatertraditionen fortsatte i Kallio-Kuninkala när Ahos flyttat till Helsingfors. Sibeliernas dotter Ruth blev oåterkalleligt biten av teaterflugan och blev professionell skådespelare.

F. E. Sillanpää var Heikki Järnefelts studiekamrat. Han berättar om danserna på Suviranta:

Den som inte har varit på dans i Tusby före världskriget, vet inte vad en danstillställning är. Åå, denna ungdom, denna ståtliga ungdom, som då fanns där. Flickorna som kronprinsessor, pojkarna som Adonis halvbröder. Där fanns Sibelius, Järnefelt, Halonen, Paloheimo, Hjelt, Enckell, Westermarck och sedan denna ungdom, som de drog med sig, och man måste säga att den var en gyllene ungdom. Färggranna papperslyktor överallt. Förhöstens morgon blickade blekt in i farbror Eeros ateljé, men man dansade ännu där; även Pekka Halonen dansade med allvarlig min, fundersam som i rian, där dansade även Jean Sibelius som verkade irriterad av en takt som någon annan bestämt…

Konstnärsfamiljerna gav Sibelius i allmänhet arbetsro när denne behövde det. Kompositören beslöt själv när han ville gå på långa promenader med Eero Järnefelt och när han ville åka till Helsingfors med konstnärskolonins män för att vifta utom räckhåll för hustrurna.