Op.
83 Jedermann
Musik
till Hugo von Hofmannsthals skådespel med samma namn; 16 nummer.
Färdig 1916; urpremiär på Helsingfors Nationalteater 5.11.1916
(Helsingfors stadsorkester, dirigent Robert Kajanus). Tre arrangemang
för piano av en del av musiken (Episodio, Scèna och Canzone) 1925-26.
Sommaren
1916 fick Sibelius en beställning av Jalmari Lahdensuo från Nationalteatern
om att skriva musiken till Hugo von Hofmannsthals skådespel. Det
var frågan om Hofmannsthals version av en medeltida moralitet.
Lahdensuo har berättat om beställningen ingående.
"Vårens
klara solsken lekte på de glänsande vita tallbrädena i Ainolas
sal. Mästaren satt vid flygeln, spelade en och annan bit någonstans
i ett partitur för en Skrjabinsymfoni och redogjorde allt emellanåt
för den moderna musikens strävanden och hur man in i den symfoniska
musikens konstruktioner kunde anpassa effektmedel som hittills
ansetts vara underliga."
"Vid
den tidpunkten var den senaste nyheten att använda optiska medel
i sådana ställen av kompositioner där tonförnimmelser som baserar
sig på människans hörselorgan inte var tillräckliga för att uttrycka
kompositörens skapande fantasi. I dylika höjdpunkter måste lyssnarna
också vara åskådare - på samma sätt som på teatern. Man hade uppfunnit
något slags ljusorgel som producerade olika ljus och färger och
kontinuerligt skiftande kombinationer av dessa på väggytan bakom
den i dunkel spelande orkestern. Skrjabin hade genialt utnyttjat
denna underliga accentuering av toner bl.a. i den symfoni som
Sibelius nu bläddrade i och entusiastiskt redogjorde för [troligen
Prometheus]." (...)
"Detta
samtalsämne hade egentligen alldeles lätt börjat från orsaken
till mitt besök. Jag hade nämligen kommit för att be Sibelius
om att komponera musiken till "Jedermann", en medeltida
moralitet som man under denna förutsättning hade beslutit att
spela på Finlands Nationalteater."
"Sibelius
hade visserligen redan tidigare komponerat scenmusik - till 'Kung
Kristian', 'Pelleas och Melisande', 'Svanehvit' - men för det
mesta bara för- och mellanspel, ingen egentlig ackompanjerande
musik för handlingen på scenen. Nu skulle hela musiken vara av
den här typen, alltså accentuerande och accentuerad av de akustiska
och optiska saker som hörde till scenföreställningen. Med andra
ord: Skrjabins med optiska medel kulminerade musik i en mera utvidgad
och praktisk tillämpning."
Sibelius
blev entusiastisk över planen och lovade komponera mera musik
till skådespelet än vad Lahdensuo ens hade vågat hoppas. Han krävde
dock vid nästa möte exakta uppgifter om varje scens längd, trots
att det inte ännu fanns ens en översättning av texten. Stackars
regissören gav ungefärliga längder.
Den
16 september gjorde Sibelius en tripp till Helsingfors där Nationalteaterns
direktör Jalmari Lahdensuo presenterade skådespelet Jedermann
med hjälp av miniatyrmodeller. I september var Sibelius till och
med ett par gånger ute och supa i Helsingfors, varför musiken
finslipades ångerfullt med baksmälla.
Scenmusiken
blev färdig den 6 oktober. repetitionerna började i samma månad.
Sibelius blev irriterad då musiken inte satt i skådespelets tempo.
I synnerhet Djävulens repliker tycktes alltid falla på fel ställe
i musiken. Lahdensuo fortsätter:
"Till
sist skyndar även mästaren till scen i mitten av orkestern, han
är upprörd och desperat - och stackars regissören får ännu denna
motgång på sig, då han inte ett år tidigare kunde gissa på en
sekund hur lång tid varje ställe skulle ta, trots att han hade
texter på ett främmande språk och inte kände till vad skådespelarna
själva tänkte om sina roller."
Sibelius
hade krävt av sig själv detsamma som filmkompositörerna litet
senare: musik som sammanföll med bilden/scenhandlingen på sekunden..
Sibelius hade emellertid blivit tvungen att komponera utan film,
vilket orsakade problem.
I
november upplevde man Jedermanns urpremiär, och man sade
att Sibelius scenmusik hade räddat pjäsen. Enligt Madetoja fick
man i andra länders scenmusik förgäves leta efter "realism
i ordets bästa mening" som foglöst förenade sig med tonen
i skådespelet. "Jedermann var enligt min mening stor
succé", konstaterade Sibelius. Omsändigheterna var visserligen
inte de bästa möjliga. "Jedermanns musik är så skön.
Det är bara synd att man inte riktigt kan höra den då orkestern
måste spela bakom estraden", konstaterade Aino Sibelius.
Jedermanns
handling är följande: i en prolog mellan två slag från blecket
berättas att det här är en lärorik historia. Näst meddelar Gud
sin missnöje över männniskornas synder och ber Döden att hämta
Jedermann (Envar) som alltså får symbolisera hela mänskligheten.
Klockorna klingar en kvartgång.
Snart ser man Envar som beundrar sin egendom. Han avvisar de fattiga
och håller ett lovtal till mammon. Modern ber sonen att göra bot,
men Envar är mera intresserad av den kommande festen som musiken
redan förebådar. Nu följer sången Me kutsun saimme (Vi
blev inbjudna) som utnyttjar en kyrkotonart (eolisk). Jedermann
anar oråd och man piggar upp honom med nya sånger. Under kärlekssången
hör huvudpersonen igen sina dödsklockor klämta och sörplar mera
vin. Till sist kommer Döden för att uträtta sin uppgift. Jedermann
ber om att någon skulle följa honom på hans sista resa. Han får
med sig tjänstefolket och penningkistan, men när döden närmar
sig försvinner tjänstefolket. Inte heller Mammon som stiger ut
ur kistan tänker att följa Jedermann till graven.
De
goda gärningarna - eller en personifikation av dessa - kan inte
hjälpa Jedermann, eftersom han har mår inte bra efter Envars syndiga
liv. Han föreslår sin syster Tro som lösning. Med dennas hjälp
ångrar sig Jedermann slutligen och ber. Djävulen plågar honom
ännu. Det var just i detta ställe som Sibelius blev förtvivlad,
eftersom musiken och Djävulens entré inte alltid sammanföll i
scenföreställningarna. Djävulens musik är verkligen fascinerande
romantisk, men klockorna berättar emellertid att Djävulen lidit
ett nederlag och att ett evigt liv börjar för Jedermann Denna
beträder sin grav följd av de Goda gärningarna. Änglasången utgör
slutligen en länk till manskörspartiet.
Jedermann
innehåller sammanlagt 16 musiknummer vars längd varierar från
några sekunder till tio minuter ganska noggrant efter Hofmannsthals
anvisningar. Musiken har en fundersam och mörk ton, någonstans
mellan fjärde och femte symfonin. Instrumentationen är exceptionell:
till den sibelianska grundorkestern ansluts nu piano, orgel och
blandad kör.
Sibelius
gjorde inte en orkestersvit av denna musik, varför den glömdes
bort, fast skådespelet uppfördes framgångsrikt ännu under feståren
1935 och 1965. År 1935 betonade kompositören själv fortfarande
att "musiken måste taktgrant följa texten, eftersom tonfigurerna
återspeglade diktionen. Den måste man inte avvika ifrån. Texten
måste anpassas till tonerna, det fick man inte pruta på",
såsom regissören Glory Leppänen mindes.
År
1995 kom musiken igen inom räckhåll för den stora allmänheten
i form av en inspelning av Osmo Vänskä och Lahtis stadsorkester.
Till exempel den brittiske kompositören Thomas Adès har efter
detta uttryckt sin förtjusning över Jedermanns asketiska
och särpräglade musik.