Skogsrået

Op. 15 Skogsrået, tondikt (ballad) på basen av Viktor Rydbergs dikt med samma namn. Färdig 1894-95; urpremiär i Helsingfors 17.4.1895 (Helsingfors orkesterförenings orkester, dirigent Jean Sibelius). Melodramarrangemang (recitatör, piano, två valthorn och stråkar) 1895, urpremiär på Helsingfors Societetshus, arrangemanget av slutavsnittet för piano (Ur "Skogsrået") 1895.

Anlaget till Skogsrået finns kanske redan i sommarens 1894 operaplan. Vid sidan om operan Båtens skapelse umgicks Sibelius med planer om ett drama om en otrogen student. Enligt en teori som framförts av forskaren Veijo Murtomäki skulle det "marschartade musikstycke" som Sibelius omnämner i ett brev den 10 augusti vara Skogsråets introduktionsparti, gången till skogen det andra partiet, otroheten och skildringarna av den sensuella kärleken det tredje partiet och sorgmarschen verkets avslutning.

I slutet av år 1894 preciserades emellertid planen, och Sibelius beslöt att framställa verket på basis av Viktor Rydbergs text Skogsrået. I mars 1895 färdigställdes Skogsråets "första skiss", d.v.s. ett melodrama för recitatör, stråkar, två valthorn och piano. Det uppfördes på ett lotteri på Societetshuset den 9 mars.

Viktor Rydbergs text berättade om hjälten Björns äventyr i skogen där elaka dvärgar smider ränker och ett skogsrå med rund barm lockar Björn till älskogslek. Förtrollningen skingras inte: Björn kan inte längre älska sin hustru, och inte heller arbetet smakar. Han dör ensam i sin längtan.

Skogsråets orkesterversion framfördes den 17 april. Nu kom de Wagnerska dragen i det erotiskt betonade verket tydligare fram. Enligt Merikanto innehöll Skogsrået underliga och förtrollande färger, men det var nödvändigt att känna till diktens innehåll för att förstå dem. "Publiken följde noga med kompositionens innehåll i textpappret", berättade han.

Enligt kritikern hade Sibelius musik förändrats "från alltför hetsiga och virriga famlanden" mot större klarhet.

Skogsrået stannade i Sibelius konsertprogram i åratal. Det var med till exempel år 1899, när den första symfonin uruppfördes. Den dugliga orkesterdikten föll emellertid så småningom i glömska med undantag av ett enstaka uppförande år 1936, för Sibelius färdigställde aldrig verket för tryckning. I slutet av 1990-talet steg verket igen i internationellt strålkastarljus tack vare Lahtis stadsorkesters uppföranden och inspelningar.

Åsikterna om verket har varierat. Erik Tawaststjerna ansåg att verket inte var "centralt" i Sibelius produktion. "Kompositören lyckades inte smälta de heterogena materialen till en enhetlig helhet", skrev Tawaststjerna. Kompositören Kalevi Aho har hållit med Tawaststjerna: ett intressant verk som borde ha slipats mera".

Sibeliusforskaren Veijo Murtomäki har varit en av Skogsråets försvarare. "I detta avseende är en av de allra finaste stunderna i verket det många minuter långa modal-diatoniska klangfält som uppstår efter den majestätiska början och påminner om till exempel Goreckis III symfoni!" har Murtomäki skrivit.

Den majestätiska början är ett ståtligt C-durstema som beskriver Björn. Efter detta möter man den långa, nästan minimalistiska klangfältsekvensen som avslutas med återkomsten av det heroiska temat. I verkets tredje del upplever man mötet mellan Skogsrået och Björn. Cellornas långa linje ger musiken en mycket erotisk ton. I den sista delen övergår emellertid denna ton till melankoli. Den beskriver hjältens hopplösa längtan.

När man lyssnar till Skogsrået kan man beundra sensualiteten och klangfärgernas glöd i den unge Sibelius orkestrering.