Op.
39 Symfoni nr 1 e-moll
1:a versionen 1899: 1. Allegro, 2. Andante, 3. Scherzo, 4.
Finale (quasi una fantasia); urpremiär i Helsingfors 26.4.1899
(Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).
Slutlig version 1900: 1. Andante ma non troppo - Allegro energico,
2. Andante (ma non troppo lento), 3. Scherzo (allegro), 4. Finale
(quasi una fantasia); urpremiär i Helsingfors 1.7.1900 (Helsingfors
filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Robert Kajanus).
Första symfonin var den finska
musikens fullödiga svar på Tjajkovskijs sena symfonier och andra
bekanta full- och senromantiska verk, men verkets karaktär är
kärvare och hårdare än i tidpunktens övriga musik. ”Jag vet nog
att det finns mycket likadant i den där mannen som i mig”, skrev
Sibelius om Tjajkovskij år 1900. Men senare framhävde han sin
stils kärvhet och asketism jämfört med Tjajkovskijs påstådda ”mjukhet”.
Sibelius började planera verket i Berlin våren 1898. Det första
utkastet till en ”musikalisk Dialog” innehöll en programmatisk
idé i vilken den I satsens motto skulle lyda ”Det blåser en kall,
kall vind från havet”, II satsen skulle få sin inspiration från
Heine: ”Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen”, III
satsen skulle vara Vinterns berättelse och den fjärde satsen ”Jormas
himmel”, vilket syftar till Juhani Ahos roman Panu som
kom ut år 1897. Detta utkast förverkligades inte och uppenbarligen
är den första symfonin inte heller ett resultat av dess bearbetning.
I samma skisshäfte finns det emellertid också förtjusta hänvisningar
till Berlioz, och en av de "Berlioz?”-märkta skisserna hamnade
i första symfonins final.
Sibelius finslipade sin symfoni
på våren 1899 i en politiskt explosiv situation. Februarimanifestet
som utfärdats av den ryska kejsaren syftade till att begränsa
Storfurstendömet Finlands autonomi, och Sibelius svarade med flera
protestkompositioner. Den 26 april uppfördes Atenarnes sång
på samma konsert med första symfonin som först kallades Symfoni
i e-moll eller Symfoni i fyra satser.
Publikens entusiasm kulminerade
vid Atenarnes sång, men naturligtvis beaktade kritikerna
även symfonin. ”Den största skapelse som flutit ur Sibelius penna”,
skrev Päivälehtis Oskar Merikanto.
Sibelius var inte helt nöjd med sin symfoni vars ursprungliga
version inte är känd. Han förnyade verket på våren och sommaren
1900 på grund av den Europaturné som hans väns Robert Kajanus
orkester skulle göra. Stämningen var dyster, för familjen Sibelius
tredje dotter Kirsti hade dött i en sjukdom litet över ett år
gammal och hustrun Aino sörjde sig sjuk.
Omarbetningen lönade sig emellertid.
Under turnén sommaren 1900 blev symfonin Sibelius internationella
genombrottsverk som berömdes av kritiker i Stockholm, Köpenhamn,
Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Man lade märke till att
det fanns influenser från Tjajkovskij i verket, men framför allt
lyssnade man till en ny slags, fascinerande kompositör: ”Hans
symfoni, ett verk som är fullt av otyglad kraft, passionerad livlighet
och förbluffande djärvhet är – för att använda ett kallt uttryckssätt
– ett högst betydande verk som går nya vägar, eller snarare störtar
framåt som en berusad gud”, skrev Ferdinand Pfol i Hamburger Nachrichten.
Verkets början är en av de mest egenartade i symfoniernas historia.
Ett ensamt klarinettsolo andas tomhet som sporadiskt accentueras
av pukornas dämpade dån i tempo Andante, ma non troppo.
Notexempel 1
Orkestern träder fram i ett
raskt tempo allegro energico; först med violinernas stora ters
g-h, och störtar sedan in i själva huvudtemat som är mycket likt
introduktionen i Borodins Ess-dursymfoni. Man kan verkligen känna
att musiken störtar fram som en ”berusad gud” – svävande mellan
G-dur och e-moll.
Notexempel 2
Den första satsens motiviska rikedom berusar även lyssnaren. Det
melankoliska motivet som ofta också har kallats ett sidotema vilar
på en lång fiss-orgelpunkt och är överraskande nära besläktat
med huvudtemat.
Dylika lösningar – och den rapsodiska utveckling som följer sidotemat
- fick mellaneuropeiska analytiker att förmoda att Sibelius limmade
ihop sina aforistiska infall med orgelpunkter utan tillräckligt
kontrapunktiskt kunnande och behärskning av formen. Forskarna
har emellertid redan tidigt visat att även de skenbart lösryckta
elementen kan härledas från klarinettintroduktionen i början.
”Den inre sammanhållningen i symfonins tematik är sålunda maximal”,
jublar Veijo Murtomäki i sin doktorsavhandling Sinfoninen ykseys.
Den engelske Sibelius-forskaren Robert Layton har till och med
sagt att satsen är ”ett kraftprov i symfoniskt enhetstänkande”
och innehåller ” romantikens fullblodiga retorik” förenad med
”formens ekonomi”.
Utvecklingen i den första satsen
har orkestrerats briljant. Sibelius vill samtidigt redan koncentrera
sitt budskap i sitt formtänkande: utvecklingens slut smälter sig
i reprissekvensens början. Satsen slutar gåtfullt med två pizzicatoackord.
Den andra satsen (Andante) börjar med en lugn melodi ovanför en
lång ess-orgelpunkt. Nu svävar musiken på ett spännande sätt mellan
Ess-dur och c-moll.
Notexempel 3
Sibelius börjar behandla materialet allt mera dramatiskt. Fagottmotivet
härstammar från första satsens introduktion. Valthornens övergång
har härletts från första satsens sidotema och snart kvittrar flöjterna
på ett sätt som påminner om första satsens ”fågelkvittermotiv”
såsom Erik Tawaststjerna kallade motivet. När kompositören utvecklar
dessa element, blåser han upp en veritabel orkesterstorm – mitt
i den långsamma satsen! När stormen lägger sig, låter man huvudtemat
återkomma och satsen ställa sig i sin ram.
Den tredje satsen, scherzo, börjar med ett pizzicato i violinerna.
Pukan slår fram huvudtemat som ur en kanon.
Notexempel 4
Träblåset leder lyssnaren till ett violintema som behandlats på
ett överraskande dansant sätt och snart kastar man sig in i en
fugatoaktig lek. I trion inför hornen och flöjterna naturstämningar
på litet Brucknerskt vis. När huvudtemat återkommer, väller satsen
stadigt till sitt slut.
I finalen Quasi una Fantasia gör första satsens klarinettintroduktion
en comeback, nu i en passionerad orkestrering.
Notexempel 5
Flöjterna kompletterar ensam detta ”ödestema”, men den första
satsens mytiska urskymning har nu bytts till en klangbild av ett
landskap som förstörts av en katastrof.
Symfonin är cyklisk litet på samma sätt som Tjajkovskijs sista
symfonier, men Sibelius förblir inte sitt ödestemas fånge: introduktionens
återkomst bara befruktar det ettriga temat (allegro molto) och
dess vemodiga motpart (andante assai), som är en av Sibelius odödliga
melodier.
Notexempel 6
Aldrig skulle Sibelius orkester ljuda mera patetiskt och präktigt.
I symfonins slut framhävs dess cykliska natur, när de frågor som
ställdes i första satsen blir besvarade, och verket slutar med
två pizzicatoackord på samma sätt som i första satsen.
Den första symfonin har bibehållit sin popularitet ända från året
för urpremiären. Den är Sibelius briljanta och själsäkra avsked
till 1800-talet. 1900-talet medförde nya utmaningar som han nu
var fullt kapabel att bemöta.
Sagt om I symfonin
”Aldrig har jag känt tydligare denna stämning av gränslös ödslighet,
ensamhet och storhet, denna skiftning av Nordens ljus och skuggor,
denna heroiska mystik.”
Olin Downes, kritiker 1945.
”Verket är musik som skapats av en ung gigant, full av brinnande
kärlek för fosterlandet och flammande hot mot dess fiender. Symfonin
kan på ett sätt förstås som Finlandias överjordiska motpart.
Båda kompositionerna är ett slags hymner för det älskade fosterlandet
som är i nöd.”
Simon Parmet, kapellmästare 1955
”Första symfonin innebar i det närmaste ett besittningstagande
av arvet från den senromantiska symfonin.”
Veijo Murtomäki, forskare 1990
Första symfonin är en ung mans energiska musik. Den unge Sibelius
var ingen mes, utan karlens hela vildhet och våldsamhet är med
i musiken.”
Osmo Vänskä, kapellmästare 1998
"I första symfonin (1899) finns hela denna väldiga översvallande
JAG TAMMEFAN-känsla.”
Jukka Pekka Saraste, kapellmästare 2002
