|
|
Vännerna
Jag har aldrig haft
en bättre vän än Robert Kajanus. Förutom min hustru har inte en
enda människa stått mig närmare än han.
(Santeri Levas 1960)
Han [Kajanus] tyckte om det vilda i min musik, och skulle därför
inte ha velat att jag ändrade mina kompositioner efteråt.
(Jussi Snellman 1943)
Hur kan han [Kajanus] tala om råd! Jag har aldrig rådfrågat honom
och inte någon annan heller. Jag komponerade och han dirigerade.
Där är hela samarbetet.
(Santeri Levas 1960)
Kajanus var en förkämpe för min konst, den bästa och trognaste
som jag någonsin har haft. Jag är honom djupt tacksam så länge
som jag lever. Som en vän är han oförglömlig för mig.
(Santeri Levas 1960)
Mitt förhållande till Kajanus var mycket exceptionellt, 'patetiskt'.
Han var själv en bra kompositör och han sade till mig: 'Dig skulle
jag kunna hata som ingen annan.'
Han förstod ändå inte alla mina kompositioner, t.ex. min IV symfoni
inte alls, ty vi var så olika. Men vi var tillsammans otaliga
gånger, man kan säga 'tusen och en natt', och då talade vi om
allt. Han dirigerade alltid mina kompositioner med stor entusiasm
och aktning; men hans 'komponistjag' avundades mig [Slutet på
meningen har strukits över från och med ordet men]. (...)
Han var en stor personlighet; han hade många beundrare, och han
kunde försvara mig mot dem, när de försökte förtrycka mig i sin
kritik.
(Jussi Snellman 1943)
Han är en svindlare, men jag tycker om honom.
(Om Sigurd Wettenhovi-Aspa. DB 8.10.1916)
|
|
|