Jag har aldrig haft en bättre vän än Robert Kajanus. Förutom min hustru har inte en enda människa stått mig närmare än han.
(Santeri Levas 1960)

Han [Kajanus] tyckte om det vilda i min musik, och skulle därför inte ha velat att jag ändrade mina kompositioner efteråt.
(Jussi Snellman 1943)

Hur kan han [Kajanus] tala om råd! Jag har aldrig rådfrågat honom och inte någon annan heller. Jag komponerade och han dirigerade. Där är hela samarbetet.
(Santeri Levas 1960)

Kajanus var en förkämpe för min konst, den bästa och trognaste som jag någonsin har haft. Jag är honom djupt tacksam så länge som jag lever. Som en vän är han oförglömlig för mig.
(Santeri Levas 1960)

Mitt förhållande till Kajanus var mycket exceptionellt, 'patetiskt'. Han var själv en bra kompositör och han sade till mig: 'Dig skulle jag kunna hata som ingen annan.'
Han förstod ändå inte alla mina kompositioner, t.ex. min IV symfoni inte alls, ty vi var så olika. Men vi var tillsammans otaliga gånger, man kan säga 'tusen och en natt', och då talade vi om allt. Han dirigerade alltid mina kompositioner med stor entusiasm och aktning; men hans 'komponistjag' avundades mig [Slutet på meningen har strukits över från och med ordet men]. (...)
Han var en stor personlighet; han hade många beundrare, och han kunde försvara mig mot dem, när de försökte förtrycka mig i sin kritik.
(Jussi Snellman 1943)

Han är en svindlare, men jag tycker om honom.
(Om Sigurd Wettenhovi-Aspa. DB 8.10.1916)