När Ainola hade blivit färdigt, upptäckte Sibelius att han besatt fast egendom för första gången i sitt liv. Således kunde han också för första gången ta ett lån för vilket det inte behövdes borgensmän. Ainolas tomt dög som säkerhet. I början av 1900-talet ägde Sibelius också aktier i några banker och försäkringsinstitutioner. De hade han fått i arv av släktingar. För värdepapper fanns det användning under penningbristen på 1910-talet. Genom att sälja dem kunde man amortera ett par växel.

I och med det att Sibelius förmögenhet växte snabbt på 1920-talet blev han en placerare. I detta företag hade han en bra expert i dottern Katarinas man, bankdirektör Eero Ilves. Verksamhetens resultat syns till exempel på Sibelius skattedeklaration år 1950:

KOP	1 097 st
KOP (nya)	974 st
Riihimäen Lasi Oy	474 st
Finsk Socker Ab	200 st
Vakuutus Oy Pohjola	30 st
Keravan Telefooni Oy	7 st
Tuusulan kansanopiston kiinteistö Oy	5 st
Kervo samskola	2 st

Av Sibelius bouppteckning framgår att han efterlämnade en stor förmögenhet år 1957. Hans döttrar sålde Ainola till finska staten till ett mycket rimligt pris år 1972. Tack vare dem är kompositörens hem i dag alla finländarnas gemensamma egendom.